Vinterns stora kraftmätning fick en fortsättning på Ax:son Johnson-stiftelsens seminarium om migration och integration i början av mars.
I ena ringhörnan: debattören Fredrik Segerfeldt, som förklarade varför liberaler måste vara för fri invandring. I andra ringhörnan: ekonomen Tino Sanandaji, som förklarade varför liberaler i en välfärdsstat måste vara emot fri invandring.
Segerfeldt menar att människor är globaliseringens eftersläntrare. Kapital, varor och tjänster rör sig numera fritt över (nästan) hela världen, men inte människor. Och fri rörlighet för människor är enligt Segerfeldt den bästa medicinen mot global fattigdom.
Men för att det ska fungera måste vi som bor i rika länder acceptera kraftigt ökade inkomstskillnader.
Sanandaji ser medborgarskapet som en del i ett kollektivt ägande. Fri invandring blir därför omfördelning, de som flyttar in tar från de infödda både vad gäller politiskt inflytande och gemensamma resurser som välfärden. "Tidiga socialister ville avskaffa äganderätten och omfördela inom nationalstaten, moderna socialister accepterar äganderätten men vill omfördela genom fri invandring", sade Sanandaji.
Men fri invandring är än så länge en akademisk fråga. Mer pockande är integrationsfrågan – hur invandrare och deras barn ska få samma livschanser som de infödda i ett land. Ibland menas med integration också att invandrare och infödda ska blandas – bo och leva tillsammans – men den definitionen tog flera seminarietalare avstånd ifrån.
"Jag vill inte bli integrerad med dem som bor på Östermalm", sade någon skämtsamt, och så talade man om arbete och företagande som den enda vägen till integration.
Men skulle verkligen integrationen vara ett icke-problem om alla invandrare hade jobb?
Adam Cwejman håller sannolikt inte med. Under seminariet idkade han liberal självkritik och menade att man måste våga se bortom det ekonomiska och materialistiska. För integration behövs det gemenskap, ett nationellt projekt som bygger på något annat än gemensamma blodsband.
Genom viljan att se integration som något mer än arbetslinjen 2.0 närmade sig Cwejman flera av de utländska föredragshållarna. Utanför Sverige gränser verkar migrations- och integrationsdebatten inte vara lika låst till ekonomi, jobb och arbetslöshet, utan handla om just gemenskap och hur invandring påverkar den inhemska befolkningen.
Så talade britten David Goodhart om fenomenet "white flight", när den inhemska befolkningen flyr ett bostadsområde. René Cuperus från Nederländerna menade att eliterna har svikit, att arbetarklassen har fått sämre villkor på grund av migrationen och att det är därför som populistiska partier är så starka i Nederländerna.
Kanske är detta ett tyngre argument mot Segerfeldts vision än äganderättsprincipen. För om "kraftigt ökade inkomstskillnader" innebär att inte bara invandrare utan även infödda arbetare får leva på svältlöner, då lär det bli svårt att skapa gemenskap eller hindra framväxten av populistpartier.