Integrationens skola
En bra skola kan minska oroligheterna. Foto: Fredrik Persson / SCANPIX
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hon har rätt. I ett splittrat samhälle ökar skolans betydelse markant. Skolan ska genom att hålla hög kvalité riva de hinder som livets lotteri skapat. Det ställer höga krav på en skola som under lång tid eftersatts och devalverats.
Ändå är det just i problemutsatta områden, ofta med inslag av med bristande integration, som skolan har en viktig roll att spela.
När det brinner i förorterna, när polis, brandkår och ambulanser inte kan utföra sitt arbete är det hög tid att agera. Oppositionen brukar, istället för att föreslå konkreta åtgärder som tyder på verklighetsinsikt, plikttroget hävda att regeringen inte tar ansvar för utanförskapet, att ungdomarna saknar fritidsaktiviteter och caféer.
Problemet är att utanförskapet inte uppstod den 18 september år 2006. Inte heller nedmonteringen av skolan ägde rum då. Dagens utmaningar är resultatet av forna socialdemokratiska regeringars misslyckanden.
Även Den havererade utbildningspolitiken har slagit hårdast mot de som kämpat i underläge. Den är konsekvensen av samma socialdemokratiska regeringars missuppfattning om att kravlöshet är synonymt med medmänsklighet. Inget kunde vara mer felaktigt.
Men Utanförskapet, oavsett storlek, kan aldrig rättfärdiga våld, hot och sabotage. Ett sådant beteende hade aldrig accepterats i villaförorterna. Varför acceptera det i miljonprogrammen?
För några år sedan arbetade jag som vikarie på en grundskola i Lund. I en helt vanlig klass med åttaåringar tillrättavisade jag en pojke som slog de andra barnen. Han svarade genom att knuffa mig åt sidan och förklara att jag, som kvinna, saknade rätt att tillrättavisa honom.
En lärare förklarade, i ursäktande ordalag, att beteendet inte var godtagbart men att jag fick "acceptera" det eftersom det troligtvis var vad pojken lärt sig hemma. Acceptera?
Länge har jag undrat om jag ombetts "acceptera" samma beteende om den tillrättavisade pojken varit etniskt svensk och son till jämställdhetsanalfabeter?
Jag är själv född utomlands. Men jag hade turen att hemma få lära mig vikten av integration. Alla har inte samma tur. Därför måste skolan, som en viktig samhällsinstitution, våga och kunna, ta ansvar.
Att ta ansvar är att ställa samma krav, att erbjuda samma rättigheter och utkräva samma ansvar av alla, oavsett var de växer upp. Rädslan för andra kulturer, för att trampa i något politiskt korrekt klaver, har utkonkurrerat det sunda förnuftet. Det är farligt eftersom tystnaden alltid gynnar de med odemokratiska agendor.
Att bortförklara ett ociviliserat beteende som att kasta sten på räddningspersonal med brist på fritidsgårdar, eller den tillrättavisade pojkens respons mot mig med kulturella förklaringsmodeller, är fel.
Det förstnämnda fallet visar prov på opportunism, det andra på feghet. Gemensamt för bägge är en arrogans, en likgiltighet, som är mycket farlig.
Därför måste makthavare och opinionsbildare börja ställa de relevanta frågorna. De måste sluta duperas av de som iklätt sig humanismens genomskinliga klädedräkt. För hur humanistiskt är det att degradera vissa grupper, att påstå att de, till skillnad från oss, inte kan möta problem på ett mer konstruktivt vis än genom stenkastning? Vad säger "våra" förklaringar av deras beteenden om vårt sätt att se på "dem" egentligen?
Historiskt sätt har särbehandling av grupper på grund av kön, etnicitet eller sexualitet, fördömts då det ansetts ge upphov till djupgående orättvisor. Vid det här laget borde vi ha lärt oss att lika rättigheter för alla är det enda rätta. Kanske därför dags att lära oss att allt annat än lika skyldigheter, av samma skäl, är uteslutet?