Irak väljer sin egen väg in i framtiden
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Massor av partier (flera i praktiken ingenting annat än klaner) och allianser deltar, oftast med mycket diffusa program om ens några. Att en viss gruppering går framåt behöver inte nödvändigtvis betyda att den gruppen också får ökat inflytande efter valet.
Behövs många kompromisser
Det kommer att "dealas" friskt, och inget fel i det. Ett så etniskt, religiöst och politiskt splittrat land som Irak behöver kompromisser för att kunna överleva som nation. Det är också en förutsättning för att våldet i landet ska ta slut, och att ekonomin ska förbättras - de två viktigaste frågorna för de irakiska väljarna.
Ingen inbillar sig att valet ska bli helt rättvist. En kommitté (Iraks rättvise- och ansvarskommitté, JAC), diffust kontrollerad av den styrande shiamuslimska majoriteten, har redan förbjudit ett halvt tusental kandidater att delta i valet.
På svarta listan finns både sunnimuslimer som anklagas för att ha samröre med Saddam Husseins förbjudna Baath-parti och shiamuslimer som anses vara för "nationalistiska" eller sekulära.
Men det är ingen tvekan om att udden främst är riktad mot den sunnimuslimska minoriteten i landet. Jämfört med det kaotiska valet 2005, som bojkottades av sunnimuslimerna, ser årets val ändå ut att bli mer representativt.
Om huvudfrågorna för irakierna är nationell självständighet och försoning, säkerhet och bättre ekonomiska villkor, anlägger utlandet oftast ett annat perspektiv: Kommer valet att leda till att Irak blir mer "västvänligt" eller kommer Irak att stärka banden med grannlandet Iran?
Irak och Iran har starka band
Frågan avslöjar mer om vad vi i väst är ute efter, än om vad som ligger i irakiernas intresse. Iran är regionens stormakt både vad gäller folkmängd och yta och har ett geopolitiskt läge som ingen kan bortse ifrån.
Mellan Irak och Iran finns starka religiösa, politiska och ekonomiska band. Irakierna har att förhålla sig till Iran, vare sig de vill eller inte. Vore vi i väst intresserade av Iraks och regionens bästa, skulle vi glädjas åt ett närmande mellan Irak och Iran, länder som för bara 20 år sedan utkämpade efterkrigstidens längsta och blodigaste krig. Inte frukta och försöka förhindra ett sådant samarbete. Problemet är att vi i väst sitter fast i en kolonialistisk och pro-israelisk syn på Iran, vars affärer vi har intervenerat i sedan landet försökte nationalisera sin olja på 1950-talet. Då såg USA och Storbritannien till att störta landets demokratiska regering och införa det korrupta shahstyre som bäddade för det nuvarande prästväldet i Iran.
Kärnvapen i regionen
Just nu är vi fixerade vid Irans påstådda försök att skaffa kärnvapen, ett mer nationalistiskt än militärt projekt, som också har stöd av landets opposition. Samtidigt som ingen i väst lyfter ett finger mot Israels illegalt anskaffade kärnvapen, eller bryr sig nämnvärt om att Irans politiskt skakiga grannland Pakistan också utvecklat sådana.
Oljan spelar en roll också i det irakiska valet. Delar av oppositionen motsätter sig utauktioneringen av en del irakiska oljefält till västerländska och kinesiska företag. På det hela taget verkar dock de politiska partierna i Irak vara överens om att behålla en ansenlig nationell kontroll över oljan.
Det är svårt att se hur USA den vägen någonsin skulle kunna få tillbaka de hundratals miljarder man satsade på att störta Saddam - och därmed även bana vägen för en mer proiransk regering i Irak.