Segern för Hassan Rohani, den minst dåliga av kandidaterna till presidentposten i Iran, är ett halmstrå av hopp. Det är nu inte helt omöjligt att Iran från att driva på blir en återhållande kraft i det uppflammande våldet inom islam, mellan sunni och shia, från Pakistan via Irak till Irak och Syrien.
Privat och i statlig regi dödar muslimer varandra utifrån skiljelinjer som uppstod strax efter profeten Muhammeds bortgång år 632.
En falang, sunniterna (sunna = profetens sed) ansåg då att i princip vilken rättskaffens man som helst skulle kunna bli det nya politiskt-religiösa samfundets ledare.
En annan falang, shia, Alis parti, ansåg att släktskap med profeten borde avgöra. Eftersom profeten inte efterlämnade några söner ville man ha Ali, Muhammeds kusin och gift med hans dotter Fatima.
Tvisten ledde till blodiga motsättningar.
Ali blev visserligen småningom den fjärde ledaren, men sedan besegrades hans ättlingar. Olika sunnitiska dynastier tog över kaliftiteln, tills den avskaffades av Turkiet 1924.
Shia förblev en minoritet, splittrad kors och tvärs, förföljd, isolerad till vissa områden. I Nordafrika och Egypten fanns en tid en shiadynasti uppkallad efter Fatima, men shiiterna tenderade att utveckla egenheter som gjorde dem omöjliga som makthavare på sikt.
Så var det tills en ny dynasti i början av 1500-talet tog över i Iran. 1501 utropade sig Ismail till shah. För att avgränsa sig mot främsta rivalen, det sunnimuslimska, ottomanska väldet i Istanbul, beordrade han övergång till shiaislam.
Människorna i Iran var då övervägande sunniter. Men likt sin ungefär samtida Gustav Vasa i Sverige tog Ismail till hårda tag för att främja en ny variant av religionen som passade hans egna intressen.
Och därmed blev Iran världens enda av shiaislam dominerade land. För att i dessa dagar som makthavare kompletteras av arabiska shia i Bagdad, Hizbollah i Libanon och alawiterna, som genom historiens nycker fick en ledande position i Syrien, under ledare som trots en fernissa av modernitet hemfallit åt barbariet när de känt sig trängda.
Att olika religiös tillhörighet eller trosfränders öde inte behöver spela något som helst roll i kallhamrad realpolitik bär historien många vittnesbörd om. Men Iran anser uppenbart att stöd till trosfränderna tjänar dess intresse av att hävda sig i regionen.
Samtidigt, så länge sunniterna i Irak och Syrien och deras finansiärer på Arabiska halvön betraktar shiamuslimerna som den iranska imperialismens förlängda arm, lär det bli svårt för Irans nye president att förbättra relationerna till det sunnitiska grannskapet.
En annan sak för honom att jobba på är att 40 procent av världens sunnimuslimer inte accepterar shia som en del islam. Detta enligt en undersökning av amerikanska Pew Research Center.
”Islamiska republiken Iran” är landets officiella namn. Falsk marknadsföring, anser alltså många sunniter.