Iskalla förbindelser i norr
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Tidigare i sommar meddelande Kanadas premiärminister Stephen Harper att regeringen vill införskaffa sex eller åtta isbrytande patrullfartyg. I USA höjs bekymrade röster över att supermakten med världens största flotta bara har tre ynka fartyg byggda för att ta sig fram genom istäckta vatten. Kongressen ser över frågan. Danmark har å sin sida bokat in sig på den svenska isbrytaren Oden flera år framåt i tiden.
Rysslands pr-betonade expedition Arktika 2007 härom veckan sätter isbrytarivern i sitt sammanhang. Med hjälp av en maffig atomdriven isbrytare kunde två miniubåtar från forskningsfartyget Akademik Fedorov sätta en rysk flagga på havsbottnen vid Nordpolen.
"Expeditionen är ämnad att bevisa att vår kontinentalsockel sträcker sig ända till Nordpolen", sade en påtagligt belåten utrikesminister Sergej Lavrov.
"Även om de spraymålade Rysslands flagga på de där ryggarna skulle det inte göra ett jota skillnad", svarade Washington syrligt genom regeringstalesmannen Tom Casey.
Kanada svarade genom att Stephen Harper åkte på en tre dagar lång arktisk turné för att markera landets anspråk i området.
Samtidigt framhärdar den danska regeringen i att själva Nordpolen tillhör Danmark och ingen annan.
Nya möjligheter
Det är det mildare klimatet i Arktis som höjer den politiska temperaturen. I takt med att isarna börjar ge vika blir i dag svåra farleder plötsligt intressantare och mest av allt, naturtillgångar lättillgängligare. Det finns amerikanska studier som uppskattar att så mycket som en fjärdedel av jordens oupptäckta olje- och gasfyndigheter kan finnas i den arktiska regionen.
Det är inte svårt att förstå att de olika länderna som angränsar till Arktiska havet gör allt vad de kan för att maximera sina anspråk på området. Med utgångspunkt i
FN:s havsrättskonvention från 1982 försöker de leda i bevis att deras kontinentalsocklar sträcker sig så långt ut som möjligt - en kuststat har suveräna rättigheter över naturresurserna på sin kontinentalsockel. Det organ som kommer att avgöra tvisterna så småningom är en FN-kommission som förkortas CLCS.
Just nu är den svenska isbrytaren Oden på väg till Arktis med danska forskare som ska försöka finna belägg för att den underjordiska bergskedjan Lomonosovryggen sitter ihop med Grönland. Ryssland hävdar å sin sida att den är en förlängning av Sibirien. Och det är bara en av flera tvister i området.
Dragkampen är med andra ord i full gång och stora värden står på spel, inte bara ekonomiska. Den arktiska miljön är känslig och värdefull för långt fler än kuststaterna. Sedan 1961 finns Antarktisfördraget som ersatte en dragkamp om nationella anspråk på Sydpolen och erbjuder skydd för miljön. Kanske är det för mycket att tro att det ska inspirera till en nordlig motsvarighet, men hoppas kan man ju alltid.