I Bo Bergmans ”Ordens ursprung” kan man läsa att ”–ism” är en ändelse med grekiskt ursprung som uttrycker bland annat tankeinriktning och inställning till något.
”Ismen” är praktisk. Men också förrädisk. Den kan vara neutral – som i buddhism, hinduism och konfucianism, men den kan också, i olika tider eller bland olika människor, väcka starkt gillande eller ogillande. Som i kommun – kommunism, social – socialism, Sion – sionism.
”Islam” är ett ord de allra flesta använder utan känslostormar. Men säg ”islamism” och det blir dynamit.
Det första belägget för bruk av ordet ”islamism” skulle vara från 1747 och beteckna en rörelse som vill att stat och samhälle ska förnyas i enlighet med islams lagar och regler.
Det vi ser som en modern företeelse har alltså djupa rötter. Och den yttrar sig på många olika sätt.
Saudiarabien blev pionjär på området och gick från kungarikets start på 1930-talet emot trenden i regionen att inspireras av väst och skilja på stat och religion.
När shahen störtats i Iran 1979 utvecklades där en särpräglad islamism som handlade både om att markera mot väst och om att hävda sig i den urgamla maktkampen mellan perser och araber.
Turkarna, liksom araber och perser Mellanösterns imperiebyggare, har till skillnad från konkurrenterna upplevt hur återupprättandet av islam som politisk kraft kunnat gå hand med demokratisering.
Annorlunda var det i Algeriet när militären för tjugo år sedan stoppade ett möjligt islamistiskt experiment och följden blev ett blodbad värre än något före det aktuella inbördeskriget i Syrien.
Damaskus och Bagdad är namn med lyskraft i islams tidiga historia, en sinnebild av en gången tids mäktiga politiska islam. I dag är Syrien och Irak offer för den sekterism och de motsättningar om makt och lära som alltsedan profeten Muhammeds död söndrat hans trogna.
Egypten spelar huvudrollen i islamismens senaste fas. I kraft av sin stora befolkning, på väg mot 90 miljoner, kan Egypten göra anspråk både på rollen som arabvärldens riktkarl. Dessutom är Al Azharuniversitetet i Kairo globalt tongivande uttolkare av islam.
En vanlig bedömning är att Muslimska brödraskapet nu sitter säkert vid rodret, med stöd av folkflertalet och alliansen med militären.
Reza Aslan är en iranskfödd amerikansk religionsforskare, aktiv även i den prestigefyllda utrikespolitiska tankesmedjan Council on Foreign Relations.
Han kallar islamismen en variant av den religiösa nationalism som är ett internationellt fenomen, märkbart även i exempelvis USA, Israel och Indien.
Reza Aslan anser att väst bör uppmuntra islamistiska partier att agera på den politiska marknaden. Iran är ett särfall, säger han. I övrigt tror han att utvecklingen nog går mot ökad tolerans och mångfald ifall islamister tvingas hantera verkligheten.
Är det en glädjekalkyl? Hur som helst verkar väst nu satsa på Egyptens islamister. Om inte annat så för avsaknaden av alternativ.
Det sägs att väst nu sviker dem som på Tahrirtorget demonstrerade för frihet. Men kanske går vägen dit via islamismen.