I folkomröstningen för en vecka sedan sa islänningarna klart nej (för andra gången) till att betala de isländska bankernas totalhaveri. I svindlande utlandsaffärer hade bankerna utlovat fantasiräntor på insättningar. Direktörerna hade dessutom lånat ut enorma summor till sig själva.
Under den heliga marknadens täckmantel propagerades för skuldsättning som vägen till rikedom. Hundratusentals brittiska och holländska spekulanter lät sig villigt luras.
Hamnade i skuldträsket
Många islänningar förlorade alla sina besparingar och hamnade i skuldträsket när bubblan sprack och huspriserna störtdök med 70 procent och arbetslösheten skenade. Matköerna är nu långa. Hela Europa hotas idag av sviterna efter liknande pyramidspel.
De brittiska och holländska regeringarna kompenserade snabbt för spelförlusterna och förväntade sig att islänningarna kollektivt skulle gå med på att betala tillbaks. Det hade ju gått i Grekland, Irland och nu i Portugal och USA.
Den rödgröna isländska koalitionsregeringen kampanjade för att medborgarna skulle säga ja. Hur kan en regering så överge landets intressen och väldresserat lägga sig platt för den internationella storfinansens krav?
Långvarig anpassning och negativt urval av politiker? Islands befolkning vägrade dock att begå finansiellt självmord, trots att man hotades med en europeisk rättsprocess och kreditstopp från internationella valutafonden.
Detta är förstås bara början. Inte anpassar sig den internationella finansmarknaden efter demokratiskt fattade beslut i ett litet land. Hur skulle det se ut om medborgarna fick för sig att inte sälja ut sina tillgångar för att täcka upp för bankkrascher.
Till förkrisnivå först 2016
De "baltiska tigrarnas" öden borde ha varit en väckarklocka. Lettlands bruttonationalprodukt tvingade EU ner med över 25 procent under 2008 - 2009. Lönerna i den offentliga sektorn sänktes med 30 procent. Sjukvård och pensioner attackerades.
Landet kommer inte att nå upp till sin förkrisnivå förrän kanske 2016. Det betyder tio förlorade år på grund av att man följde de svenska bankernas locktoner om ständiga värdestegringar. Idag har en tredjedel av befolkningen mellan 20 och 30 år emigrerat eller planerar att emigrera. I de svenska bankerna är bonusarna skyhöga. Sedan kom så Grekland där Wall Street hade hjälpt till att dölja budgetunderskottet efter de rikas skatteflykt. Tyska och franska låneinstitut kunde nu tjäna storkovan på Greklands allt högre räntor.
Vanligt folk förväntades acceptera höjda skatter och avgifter, minskat antal offentliganställda, sänkta löner... Det kallas cyniskt för reformer när skattebetalarna ska fylla hål som de själva inte grävt!
Det finansiella systemet försöker framställa sig som en nödvändig förutsättning för industriell verksamhet, men parasiterar i själva verket enbart på det överskott som produceras.
Vägrar begå ekonomisk harakiri
EU:s mardröm är nu att folk vaknar upp, vägrar att begå ekonomisk harakiri och kräver skuldavskrivningar liknande de som fick Argentina på fötter för tio år sedan. EU råder istället till decennier av ekonomisk förtvining och arbetskraftsemigration.
Problemet är att ju mer ekonomierna krymper desto omöjligare blir det att betala utlandsskulderna. Det är där frågan står. Ska länders ekonomier anpassas till bankernas behov och skattebetalarna tvingas lösa ut deras spelförluster? Eller ska de finansiella systemen tyglas för att tjäna en produktiv ekonomi, som kan ge höjda löner istället för åtstramning?
Heja Island!