Nu måste ministern sluta slingra sig. Barn- och äldreminister Maria Larsson agerar direkt ovärdigt i frågan om ersättning till vanvårdade fosterbarn.
I Smålands-Tidningen säger hon att "om KD hade haft majoriteten skulle ni ha fått era pengar". Bara härom veckan var det annat ljud i skällan.
Måndagen 13 september rapporterades att man, enligt Maria Larsson, "verkligen gått till botten med frågan" och att det vore omöjligt att ge de drabbade ekonomisk ersättning på "ett rättssäkert sätt eller på ett rättvist sätt". På kvällen samma dag ändrade sig plötsligt Maria Larsson, och sade att om man kunde hitta ett rättssäkert sätt, så visst, då kunde de drabbade kompenseras. Och nu antyder ministern att KD hela tiden har förespråkat ekonomisk kompensation.
Historien håller inte. Först är det omöjligt, sen är det kanske möjligt - vilket ministern tänkte ta reda på i dialog med oppositionspartierna - och nu har KD hela tiden egentligen varit för detta eventuellt omöjliga. Fram tonar bilden av en maktlös minister som hellre skarvar lite, än erkänner att hon inte fick igenom sitt förslag.
I varje regering finns olika viljor. Många beskriver det som att finansministern säger nej till satsningar, medan övriga i regeringen önskar mer pengar, till just sina hjärtefrågor. I koalitionsregeringar blir kompromissandet särskilt viktigt, och särskilt svårt. Självklart får alla ministrar stryka på foten ibland.
Till nyhetsbyrån TT sade Maria Larsson på fredagen att det "var otroligt svårt" för henne att gå ut med beskedet om att de vanvårdade barnen inte skulle få några pengar. Hon säger också att det har varit hennes "ambition från början" att lösa ersättningsfrågan. Faktum kvarstår: Larsson har skarvat med sanningen. En minister borde veta bättre.