Det finns nog inte någon som har kunnat undgå den senaste tidens debatt om barnfattigdomen i Sverige. I februari i år släppte Rädda Barnen en rapport där vi delgavs att 220 000 barn lever i fattigdom. I vårt land!
Förutom att det är en fruktansvärt hög siffra för ett land som Sverige, så finns det andra saker som oroar i Rädda Barnens rapport.
Vi måste utrota barnfattigdomen
Den visar bland annat att det är stor skillnad mellan barn med utländsk bakgrund och barn med svensk bakgrund. Den visar att det är skillnad på barn till ensamstående och de som har båda föräldrarna kvar och den visar att det faktiskt spelar roll i vilken del av landet eller i vilken del av storstaden som barnen bor.
Uppriktigt sagt så skäms jag över att det ser ut så här; att barn med utländsk bakgrund, barn till ensamstående och barn i förorterna drabbas så hårt av samhällsutveckling.
Barnfattigdom är som grus i maskineriet, vi måste utrota den för allting ska fungera som det ska. För det är någonting som inte är som det ska när 220 000 barn lever i fattigdom i ett av världens rikaste och mest jämställda länder.
För dessa 220 000 barn så begränsas möjligheterna till en bra fritid. Man kanske inte har råd med terminsavgiften för att kunna spela fotboll eller för att lära sig ett instrument.
Inte råd med klassresor
Hur negativt drabbar det inte ett barn att inte kan få leva ut sina drömmar och skapa en meningsfull fritid? Att inte kunna följa med på skolutflykterna eller klassresorna? Inte kunna följa med kompisarna till badhuset?
De sociala effekterna av det här är oändliga.
Jag blir så fruktansvärt upprörd och uppgiven över att barnfattigdomen tillåts växa i Sverige.
Politisk passivitet
Det är så vidrigt att vi, vi som har möjligheten att förändra, låter barnens livssituation gå obemärkt förbi oss. Det är vidrigt att vi låter det ske.
Att få konkreta förslag kommer från våra beslutsfattare i riket säger väl en hel del om den politiska passiviteten och ignoransen idag.