Krönika
År 2019 är strax till ända, likaså 2010-talet. Utan överdrift kan vi väl säga att det avslutades i klimatets tecken, även om nog ingen vid decenniets början hade kunnat tro att det skulle vara så här illa nu. Med annalkande handelskrig, eskalerande klimathot och ökande polarisering.
Ändå välkomnar jag det nya decenniet och känner hoppfullhet. Jag hoppas att det dagens unga bär med sig som budskap bara är en föraning om vad som komma skall. Att man sluter sig samman för förändring, för en bättre framtid är väldigt lovande, liksom att man tydligt deklarerar sig villig att göra avkall på somligt för egen del, för att mänskligheten gemensamt alls ska ha rimliga villkor för sin fortlevnad.
Vi har också erövrat en hel del kunskap att omsätta i handling, om hur vi bör hantera olika läkemedel, hur sårbar vår färskvattenreserv är, och hur vi kan få skördarna att mätta flera. Vi vet också att vi har ett sällan skådat välstånd, men att det är ytterst ojämnt fördelat.
Just det senare blir smärtsamt uppenbart också i att klimatförändringarna slår först och hårdast mot de minst bemedlade, med den lägsta motståndskraften och mest begränsade möjligheten att välja annorlunda vägar i tillvaron. Därför bör vi nog fundera på om det inte kan vara läge att i större omfattning undervisa det uppväxande släktet om klimatförändringarna. Kanske den bästa investeringen vi kan göra, för en rättvis och trygg morgondag, så att de får bästa möjliga förutsättningar att rusta sig och sin omgivning i hållbarhetens tecken? Och den insatsen förtar självfallet inte de mått och steg som ankommer på oss, verksamma i dag, att vidta.
Den klimathandlingsplan som regeringen nu lagt på riksdagens bord pekar ut en tydlig riktning för omställning av hela vårt samhälle. Den berör elektrifiering, offentlig upphandling, transporter, vägar - kort sagt alla relevanta politikområden. Den rättvisa omställningen måste omfatta alla, och fungera i hela vårt land.
Jag vet att Greta Thunberg och hennes anhängare anser att världssamfundet gör för lite och som kollektiv gör vi det. Men trycket för förändring ökar hela tiden och det bådar gott för nästa decennium. 2030 är ett viktigt mål-år och förhoppningsvis är Sverige då världens första fossilfria välfärdsland.
Nog finns det anledning att förtvivla i den värld vi lever, men än större anledning att känna förtröstan. Morgondagen blir vad vi gör den till. Jag ska göra vad jag kan med det mandat som blivit mig anförtrott, och hoppas att vi ses i kampen för en hållbar och rättvis morgondag. Gott nytt år, gott nytt decennium!