I Reykjavik huserar nu hans företrädare som partiledare, Håkan Juholt, av allt att döma som en framgångsrik och omtyckt ambassadör. Där behöver han inte bekymra sig om väljarflykt eller den dubbla motgång det måste vara att som statsminister i minoritet bedriva någon annans politik och sedan få bakläxa av en opposition som lyckas samla sig från ytterkant till ytterkant.
När Januariöverenskommelsen (Jöken) ingicks för drygt ett år sedan fick Socialdemokraterna 30 procent i DN/Ipsos mätning. Sedan dess har Stefan Löfven lett en regering som bedriver en politik som bara en tiondel av väljarna tycker är ganska bra eller mycket bra. Och Socialdemokraterna har tappat omkring en fjärdedel av sitt väljarstöd och huserar nu på 23 procent. Det är dessutom två procentenheter mindre än stödet för Sverigedemokraterna, det parti vars blotta existens var själva motivet till Januariöverenskommelsen. I själva verket tycks Stefan Löfven ha spelat Jimmie Åkesson i händerna.
Jag förstår inte hur Socialdemokraterna ska kunna vända utvecklingen så länge den här regeringen sitter kvar. Genom att liera sig med Miljpartiet och två liberala mittenpartier har partiet lämnat sina flanker vidöppna mot både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vänsterflygeln upprörs av de långtgående eftergifterna till Centern och Liberalerna. Haveriet med Arbetsförmedlingen, småpartiernas inflytande över migrationspolitiken och de snöpta insatserna för lag och ordning får främst men inte enbart LO-väljarna att hoppa strömhopp till SD. Nedläggningen av två reaktorer i Ringhals lär bara driva på den utvecklingen.
Jöken åderlåter Socialdemokraterna. Resonemangsäktenskapet över blockgränsen bygger på ett felaktigt resonemang. Stefan Löfven lyckades skära borgerligheten itu. Men han skadade också sitt eget parti och varje dag med Jöken och denna regering förhindrar den skadan att läka. Partiet förblöder.
Ändå verkar han fast besluten att klösa sig kvar. Vad hoppas han ska hända? Vilket mirakel är det han väntar på?
Mätningen är för all del inte överdrivet rolig läsning heller för Ulf Kristersson och Moderaterna. Med bara 17 procent av väljarna bakom sig blir det svårt att bilda regering från en styrkeposition. De väljare som lämnar Socialdemokraterna går till andra partier och de som tidigare sympatiserat med M men gått till SD tycks, ännu så länge, inte återvända. Kanske hoppas partistrategerna på större framgångar när väljarna ser att allvaret återvänder med ett skarpt val. Men de gör nog klokast i att inte förlita sig på en sådan effekt.