”Sanningen är att män i alla åldrar oavsett var på jordklotet de är födda utövar våld mot kvinnor. Inte alla män förstås, så män bär ingen kollektiv skuld eller ansvar för någonting, de är alla individer.”
Så skriver Barbro Engman i sin krönika på denna sida. En mycket viktig distinktion i debatten om mäns våld och skuld. I dessa tider när män beter sig illa med sexuellt ofredande, tafsande, våldtäkter och misshandel av kvinnor, barn och andra män är det mycket diskussion om mansrollen.
En del män blir förtvivlade och vägrar ta på sig någon kollektiv skuld för att en del män beter sig så vidrigt mot barn, kvinnor och andra män.
En del påstår att för att kunna förändra den defekta felaktiga mansrollen, måste alla män erkänna skulden som ett slags katarsis, reningsbad. Och därifrån utveckla den omtänksamma, respekterande, kärleksfulla mansrollen, som skyddar barn och kvinnor från allt ont.
Jag anser inte, att alla män måste ta på sig den kollektiva skulden för hur en del män beter sig. Visst skäms jag som man att svartklädda extremister springer runt på gatorna och slår ner invandrare och trakasserar kvinnor. Men jag ser dem som mansindivider, som totalt har hamnat fel i sin mansroll. Jag tycker synd om dessa män, som måste hävda sig genom att med våld visa sin makt.
Det påminner mig om sociologins teorier om att alla vill ha någon under sig, som de kan se ner på. Därför är den som känner sig stå lägst på samhällsstegen mest i behov att hitta någon som de kan se ner på. Då hittar de invandraren och särskilt människor från helt andra kulturer än vår och som har annan hudfärg.
Författaren Ronnie Sandahl skrev en krönika i Aftonbladet i veckan, som jag tycker har en hel del poänger. Han menade att de rasister och huliganer, som bedrev terror mot invandrare i Stockholm i helgen, var män i kris på jakt efter sin mansroll. De ville ju rädda svenska kvinnor från att våldtas av utländska män. Och de kvinnor som inte ville bli räddade av rasisterna hotade de våldta.
Det är ingen slump att främlingsfientlighet och kvinnohat ständigt hamnar i samma båt, menar Ronnie Sandahl. De högerextrema och Sverigedemokraterna har ett mål som är överordnat det etniska och kulturella rensandet av Sverige: den vite mannens återupprättelse.
De längtar tillbaka till folkhemmets bild, när kvinnorna var hemmafruar och männen kunde styra och domdera i hemmet. Nu har många kvinnor rusat om männen. Kvinnorna är duktigare i skolan, får bättre jobb och de tjänar mer pengar. De accepterar inte vilka män som helst. Kvinnorna flyttar till storstäderna och männen blir kvar. En del män längtar tillbaka till hemmafrutiden, när mannen var kung i hemmet och kvinnan undergiven och uppassande.
SCB visar att 24 procent av landets ogifta män röstar på SD, medan siffran bland gifta är 15 procent. Inget parti har större skillnader.
Mansrollen kan förändras. Det visar alla de unga papporna i den nuvarande pappagenerationen.
De vill och tar ansvar för sina barn och de är tryggare i sin mansroll än den andel män, som söker sig till högerextrema kretsar, blir rasister och hotar alla kvinnor som inte gör som de vill med våldtäkt.