För att illustrera politiska skillnader inom socialdemokratin har jag skrivit, tämligen vinklat, om två nya böcker av två socialdemokrater, Göran Greider och Kjell Olof Feldt. För de flesta representerar de nog vänster och höger inom partiet.
De flesta vanliga medlemmar står och velar i mitten. Visst vill vi ha rättvisa och jämlikhet, men det måste finnas lönsamma företag som kan betala löner och bidra med skatter till samhället.
Hur skapas jämlikhet?
"Jämlikhet", själva begreppet är så vackert och så heligt att det inte går att ifrågasätta. Ingen politiker kan tala för "ökad ojämlikhet". Greider citerar ekonomer som skriver om och önskar "ökad jämlikhet".
Men sen kommer det: "Tyvärr erbjuder de lika lite som någon annan några recept för hur övergången till en stationär ekonomi, präglad av social jämlikhet, ska gå till."
Feldt är mer rättfram. Han pekar på att de kommunistiska staterna runt om i världen redan har prövat metoden att trycka ner de starka, att inte låta någon sticka upp. Om ingen får tjäna mer än någon annan, då får man ett slags jämlikhet. Det kräver starkt tryck uppifrån, och alla vet att den styrande eliten snabbt skapar en egen överklass med andra villkor än den stora massans. Att bygga ett samhälle på ren idealitet från alla har visat sig omöjligt.
Vår gamle finansminister Ernst Wigforss har uttryckt det så här: "Fattigdomen fördrages bäst, när den delas av alla." Ett sätt att säga att allting är relativt.
Barnbidrag och pensioner
Jag växte upp i en ganska "jämlik" bondekultur här på Gotland. Alla hade det ungefär likadant. Det var under kriget, så inte ens de bättre ställda kunde ha bil eller traktorer i jordbruket. Vi ansåg oss inte fattiga.
Men det är klart att så snart det trycket släppte, började ojämlikheten öka. De grundläggande skillnaderna mellan människor är mycket större än vi vill erkänna. Svensk socialdemokrati har försökt utjämna nerifrån. Barnbidrag, pensioner, LSS, lagstiftning på arbetsmarknaden har lyft även de svagaste till ett bra liv. Men frågan kvarstår: Hur långt kan man driva den metoden? Vänstern önskar utan tvekan högre skatt, så att den offentliga sektorn kan fortsätta växa. Den anses stå för utjämningen.
Men de som skall betala dessa skatter, hur långt vill de gå i en demokrati? Och vilken effekt får man på företagsamheten?
Offentliganställda en nyckelgrupp
De offentliganställda är en nyckelgrupp i det sammanhanget. Lärare och sjuksköterskor pekar på grupper i privata företag med motsvarande utbildning men mycket högre löner.
Rättvisa för dem betyder att lärare kräver 10 000 kronor mer i månaden. Nyutbildade sjuksköterskor vägrar ta jobb om de inte får 24 000 kronor i månaden. Någon borde tala om hur stor skattehöjning det kräver.
Finns det andra sätt att tänka? Skulle man kunna sluta se människovärdet i pengar. "Vi är värda högre lön" heter det, utan att låtsas om dem som har mycket mindre. Jag tror att det finns kulturer där man inte låter avundsjukan vara en drivkraft i utvecklingen.
Visst kan man tänka sig ett arbetsliv där de anställda värdesätter god arbetsmiljö, fler händer att hjälpas åt mer än högre lön. Det är inte säkert att gotlänningarna skulle må sämre om de konsumerade lite mindre.