Ett gammalt men centralt mål för Socialdemokraterna är full sysselsättning. Det har varit lika aktuellt i årets valrörelse som i alla andra tidigare. Vad är det då som avgör om vi ska nå målet och går det att komma dit? Veckan före valet publicerade Uppdrag granskning ett reportage om arbetslöshet och man antydde rätt klart att målet om full sysselsättning inte går att genomföra i praktiken.
Grunden för programmets inställning var en ekonomisk teori som lanserades av nobelpristagaren Milton Friedman på 1960-talet. Friedmans modell utgår från att finns något som kallas jämviktsarbetslöshet. I korthet innebär den att för låg arbetslöshet är dåligt och leder till inflation. För närvarande verkar det som att arbetslösheten ska ligga på sex-sju procent enligt de som förespråkar teorin.
Modellen anses, med rätta enligt min mening, som kontroversiell men inte desto mindre använder Riksbanken den. Holländska forskare säger till Uppdrag granskning att modellen vilar på väldigt svag grund. Det finns nämligen inga historiska data som visar att den är korrekt.
En central fråga som måste ställas och besvaras är om arbetslöshetens omfattning ska avgöras utifrån en omtvistad teori och tron på marknaden. Svarar man ja på den frågan har politiken abdikerat och en arbetslöshet i dagens omfattning kommer att bestå. Det leder till att vi accepterar att 350 000 till 400 000 människor kommer att förbli arbetslösa i Sverige. Det leder också till att regeringen i praktiken överlåter den ekonomiska politiken till Riksbanken som då kan styra politiken genom att höja räntan för att arbetslösheten ska bestå.
Om man, som jag, tror på politikens möjligheter och att politik är det möjligas konst liksom att politik är viljan att förändra och förbättra människors villkor är svaret på frågan ”nej”. Till skillnad mot många marknadsekonomer tror jag inte på marknadens självläkande krafter eller att marknaden alltid har rätt. Jag tror att marknaden kan vara en god tjänare men inte att den ska tillåtas vara herre. Jag tror inte heller att dagens massarbetslöshet är något som måste finnas utan jag är övertygad om att den kan bekämpas med politiska beslut och åtgärder.
Jag är socialdemokrat och tror därför på politikens möjligheter att skapa ett gott samhälle och bekämpa arbetslösheten. Det kräver en politik som står emot tron på att jämviktsarbetslöshet måste finnas och det kommer att krävas politiker som vill och törs föra en politik som leder till jobb för alla.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson kan nu visa att det är politiken och den politiska viljan som avgör.