Julrosorna vid vår norrvägg har äntligen insett att det är just vad de är, julrosor.
Så snart snön smälte stack de upp sina vita huvuden och krävde sin rättmätiga plats i helgstämningen. Kaxigt låtsas de nu inte alls om att det är första gången de klarar den bedriften.
Blommat har de visst gjort, rätt flitigt också, men på almanackan har de haft noll koll. De har slagit upp sina ljusa knoppar till både påsk och pingst och ett år rentav till midsommar men faktiskt aldrig just till jul.
En vinröd variant i närheten blommar företrädesvis runt påsk. Där rör det sig förmodligen om en informationsmiss och sådana är ju lätta att göra.
Annars är närvaro i nuet inte det som mest kännetecknar januari månad. Efter alla helger, reor och hemvändarpartyn har månaden inte så mycket att komma med mer än planering för något som väntas inträffa någon gång längre fram i tillvaron.
Man längtar till sportlovet, påsken eller nästa solresa, planerar semesterveckorna eller sommarkalasen. Fast min vän Läsaren påminner mig barskt om att de 9,5 procent av gotlänningarna som är arbetslösa knappast planerar några ledigheter. De längtar till ett nytt jobb – eller att få återgå till ett tidigare. Där är det inte semester som hägrar. Kanske ser man fram emot nästa rea när man ska få råd att handla igen.
Men det finns ju så mycket annat att längta efter. Någon väntar ivrigt på att få peta ner de första fröna till sommarens odlingar i jorden, en annan kan knappt bärga sig tills tillräckligt många anmält sig till franskakursen så den kan komma igång någon gång.
Kanske längtar någon till och med efter att vårterminens gympa ska börja. En Läsaren närstående medicinare har ägnat helgerna åt att predika träningens betydelse för tröttnande leder. Så nu har jag, mot min egen inrådan och alla principer, ställt upp på ett gemensamt nyårslöfte om flitig träning.
Året inleddes således med långpromenad. Jag måste ju ha något att komma med när det blir dags för Läsarens utlovade kontroller. I likhet med Försäkringskassans vab-kontroller hädanefter kommer de att ske slumpvis och med ojämna mellanrum.
Så där travade vi i nyårsdagens snålblåst som ärligt talat inte var mycket att tala om. Trots att vinterjackan fick stanna hemma hade vi fått upp värmen ordentligt redan när vi passerade Visby lasarett där årets första gotlänning som bäst höll på att testa utelivet med rejält spark- och sprattelutrymme. De små liven vet ju inte om att det finns, annars skulle de nog längta ut rejält på slutet när det börjar bli trångt.
Det finns inte mycket som går upp mot nya gotlänningar men gamla godingar är inte heller att förakta. På tidningen Lands lista över ”Årets lantisar 2012” finns två gotlänningar bland de tio första. Ted Ljungkvist med sin sin mångåriga färjekamp dyker upp redan på plats två och Lotta Bogren, upphovet till provgute-idén, på åttonde. Grattis!
Det är förstås ingen slump att de båda är finalister också till utnämningen ”Årets gotlänning 2012”. Glöm inte att rösta, det går bra med sms eller via talongen här i GT.
Själv fortsätter jag nog att längta. Mindfulness i all ära men vad är det för fel på lite verklighetsflykt då och då. Vi är ju bara i januari.