Krönika
Att kunna kompromissa är en mycket hyllad färdighet i vårt land. Och de flesta ordspråk vi gillar går i samma riktning, de uttrycker försiktighet och konflikträdsla. Sanningen ligger alltid mitt emellan, det är inte ens fel att två träter och skulle man få för sig att gräva en grop åt andra kommer man själv att ramla däri.
Att tala är silver och att tiga är guld, man ska väga sina ord på guldvåg och det man inte lägger sig i behöver man inte heller dra sig ur.
Fast att tiga är ju egentligen ingen bra idé och att tala är absolut guld värt. Slipper man dessutom väga alla ord på guldvåg kommer man kanske till skott och får något sagt till slut.
Det är dessutom för det mesta väldigt oklart vems fel det när det blir trätor. Förutom det önskar man att vissa någon gång kunde falla ner i de gropar man så omsorgsfullt försökt gräva åt dem.
Januariavtalet är kompromissernas kompromiss. Den ligger helt i linje med de mest omhuldade ordspråken och bygger på den svenska traditionen att ge och ta och bör av den anledningen inte kritiseras.
Men enligt ordboken är en ”kompromiss ett beslut som syftar till att genom förhandling tillfredsställa flera parter i en intressekonflikt, genom att balansera för- och nackdelar för de inblandade”.
Och det är just i det avseendet det gick snett. Det var en för stor intressekonflikt mellan partierna och det blev inget balanserat givande och tagande. Kort uttryck fick C och L för mycket och S för lite politik ut av kompromissandet.
Januaripartierna, som hyllar kompromisser som metod, anser märkligt nog att vissa väletablerade kompromisser bör skrotas. I många årtionden har facket och arbetsgivarna, hyresgästerna och fastighetsägarna ägnat sig åt den ädla konsten att förhandla.
Man har kompromissat sig fram till lösningar under högkonjunktur, lågkonjunktur, finanskriser, skatteomläggningar oavsett vilken regering som suttit vid makten till gagn för samhället, arbetsgivare, löntagare och hyresgäster.
Men nu anser de kompromissande januaripartierna att detta oskick med att förhandla fram kompromissar måste få ett slut. Nu ska staten hoppa in och bestämma hyrorna så att fastighetsägarna blir lite gladare och arbetsgivarna ska få ett lyckopåslag genom att bland annat arbetsrätten ändras till deras fördel. Men missnöjda hyresgäster och löntagare är väl ingen direkt hit för den som vill regera vidare kan man tycka.
Så för egen del hoppas jag trots allt att ordspråket, om att den som gräver en grop åt andra själv kommer att falla däri, inte visar sig vara tomma ord.