"Järnladyn", filmen om Margaret Thatcher, är som många redan påpekat en film som spretar åt skilda håll och inte verkar veta vad den vill.
Jo, den påminner oss om att det är hemskt att bli ensam och känna sig maktlös. Kanske ännu värre om man tidigare haft makt och position. Men annars väcker den inga ömma känslor, varken för Thatcher eller för hennes politik.
Förnedrar lojal minister
Snarare motsatsen. Det är till exempel direkt obehagligt att se hur hon förnedrar Geoffrey Howe, den mot henne kanske mest lojale av ministrarna, inför regeringskollegorna. I övrigt sviker filmen i flera avseenden.
Man får till exempel inget veta om hur Thatcher lyckades ta sig in i underhuset, vilket måste ha varit en bragd inom ett så mansdominerat och på alla sätt konservativt parti som 1950-talets Tories. Samtidigt ger filmen också en överdrivet kompakt bild av mansdominansen i det underhus hon kom in i.
Margaret Thatcher var trots allt varken första eller enda kvinnan i församlingen. Att framställa henne så är inte bara historiskt oriktigt - det är också grovt orättvist mot föregångare som "Red Ellen" Wilkinson och Jennie Lee, men även mot samtida kvinnor som Barbara Castle och Shirley Williams.
Den stridbara Barbara Castle innehade en rad utsatta ministerposter i Harold Wilsons regeringar från 1964 och framåt. Hon hade mycket väl kunnat bli det som Thatcher sen onekligen blev, både den första kvinnliga partiledaren och den första kvinnliga premiärministern.
Kusligt porträttlik
Att det är klar Oscarsklass på Meryl Streeps sätt att spela den åldrade Thatcher kan nog de flesta vara överens om. Men den för mig helt obekante Michael Pennington som labourledaren Michael Foot är faktiskt kusligt porträttlik även han.
Foot, länge profilerad som vänsterrebell, var en lika lysande talare som skribent, liksom han blev en oväntat lyckad arbetsmarknadsminister när Harold Wilson gjorde honom till det.
Däremot var han ingen vidare partiledare. Under honom led Labour 1983 sitt värsta valnederlag under efterkrigstiden. Någon har sagt att programmet man gick till val på är "historiens längsta självmordsbrev". Men Michael Foot var inte ensam ansvarig. Det anrika brittiska arbetarpartiet genomled en splittrings- och förnedringsperiod som varken började eller slutade med hans partiledartid.
Thatchers stenhårda konsekvens beundras fortfarande på högerkanten. Men för att hon skulle bli sittande i elva år hade hon faktiskt god hjälp av ett söndrat och vilsegånget labourparti också.
Om den saken har dock filmen inget att säga. Men det skadar inte att ha det i bakhuvudet när man ser den.