Bertil Virgin har i en text med rubriken ”Förtroendebrist och rimlig grund” kommit med ett inlägg i den pågående debatten om Linus Gränsmarks agerande i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Några invändningar mot hans resonemang:
Linus Gränsmark har enligt Virgin ”arrangerat en debatt i Slite om kalkbrytningen , en debatt där båda sidor av saken debatterades”. Men den sida som kom till tals var nästan uteslutande kalkbrytningsföreträdarnas, eftersom utgångspunkten för mötet var behovet av arbetstillfällen i industrin i allmänhet och kalkindustrin i synnerhet, inte för och emot kalkbrytning, som Virgins beskrivning ger sken av.
Linus Gränsmark var inte bara en av arrangörerna, han företrädde tillsammans med Tony Johansson den uttryckliga ståndpunkten att vi måste ha kalkbrytning på norra Gotland för arbetstillfällenas skull, liksom han tidigare gjorde vid ett framträdande på Nordkalks sida vid en av förhandlingarna i Miljödomstolen. Det var vid dessa tillfällen ingen tvekan om att han framstod ”som en företrädare för ett partsintresse”.
Det handlar i Miljö- och hälsoskyddsnämnden också om vilken motivering man hade för sitt ställningstagande angående först remissen i SMA-ärendet, då Linus Gränsmark var med och såg till att det inte blev något remissvar alls, och sedan i samband med remissvaret i Nordkalksärendet.
I den nämnden är det kalkbrytningens eventuella effekter på vattentillgången som nämnden har att bevaka. Men i de motiveringar som Tony Johansson och Linus Gränsmark har framfört i olika sammanhang har de tagit mycket lätt på den problematiken.
Och deras medröstande, C-politikern Pär Stenegärd, var oförsiktig nog att i Gotlandsradion öppet erkänna att det som var utslagsgivande för den gruppering som röstade ner förvaltningens förslag till remissvar i SMA-ärendet var hänsyn till arbetstillfällena. När andra lojaliteter än de som ingår i uppdraget avgör hur man röstar i nämnden finns det verkligen grund för ”legitima tvivel om opartiskhet”.