Jenny håller fanan högt
Foto: Tommy Söderlund
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
För min del tycker jag att Jenny håller fanan högt och är ett uppfriskande inslag i GT:s övriga totalt mansdominerade krönikörskara. Det är inget fel på våra manliga krönikörer, jag uppskattar dem mycket. Men nog är det konstigt att det är så lätt som en plätt att hitta män även i detta sammanhang men så skitsvårt att hitta kvinnor?
Jenny Thomasson skriver bland annat om ett tabu, nämligen det faktum att det inte bara är ett rosarött skimmer att få barn. Det är också ett uppvaknande att du som individ och person inte längre existerar. Du suddas ut och det är smärtsamt.
Det handlar inte om nån egotripp. Alla sätter sina barn före allt annat. Det finns inget större än att få barn.
Men man ska helst inte tala om konflikten det innebär att ens eget liv i ett ögonblick försvinner. Att det blir så är naturligt men den förberedelse man fått på förlossning och föräldraskap är en helt annan. Det talas om förlossningssmärta som "en kraftigare form av mensvärk" och en "positiv smärta".
Jo tjenare.
Tiden efter förlossningen beskrivs som en ljuvlig tid av närhet och kärlek.
Ja, det är den. Också. Men det är också en tid av total kollaps. En trötthet som är obeskrivlig och känslor som man verkligen inte är beredd på.
Det här blir för många (inte alla) en konflikt som intar ens kropp och själ, oavsett om man har en aldrig så aktiv och medverkande man i sin närhet. Det är inget som man kräver att nån annan ska ta ansvar för eller "åtgärda". Men man vill kunna prata om det utan att få blickar som man vore galen eller en dålig människa/mamma/kvinna.
Jenny Thomasson tar upp ett annat tabu. Det här med amningen. Man ska amma. Till. Varje. Pris. Det talas inte om att ge upp, man får bara hurtiga tillrop att "det kommer snart igång ska du se" medan ens nyfödda hjärtegryn tvingas ta ens såriga bröst och sedan vill man nästan dö när man ser att uppstötningarna är färgade av blod och sårskorpa. Det är outhärdligt.
När det hände mig för snart tio år sedan och jag hamnade i en djup ångest var en av barnmorskornas kommentar att jag skulle vara glad att jag inte levde på "stäppen i Tanzania" för då hade mitt barn dött.
Men att introducera mig och mitt barn till den hjälp som finns och utgör (en av) skillnaderna mellan Gotland och stäppen var det inte tal om förrän en barnläkare kom och konstaterade att mitt barn inte fick i sig näring. Barn mår bäst av bröstmjölk, ja, men de mår inte dåligt av ersättning. Särskilt inte när det inte finns något tillförlitligt alternativ.
Men det värsta tabut Jenny Thomasson bryter mot är att tycka att hon är bra.
Visst det kan upplevas som lite patetiskt att hylla sig själv offentligt men tar man det med dels lite humor, dels som ett sorts statement (ställningstagande) så är det lättare att se det för vad det är. En käftsmäll, ett gapskratt, en påminnelse om våra förutfattade meningar om hur en människa (läs kvinna) bör vara.
Läste att Biostaden Borgen har lockat nästan dubbelt så många biobesökare som innan man byggde om till biostad. Det är ett lyft för Gotland att vi får tillgång till nya filmer och inte bara säkra kort utan även smalare filmer och att filmerna går längre än två veckor.
Men hur är det möjligt att man behållit den usla servicen som man hade på Röda Kvarn? Trots att man både bokar och betalar själv på nätet måste man ändå stå i en kaotisk och oordnad kö i en halvtimme för att få ut sin biljett. När man nu vill bygga ut med en salong till och har fått så många fler besökare så borde man också ha råd att investera i en automat.
Snälla?
För övrigt tycker jag att jag är skitbra.