I lördags presenterade jag och Kristofer Ahlström våra Fårö-böcker för en fullsatt publik vid Bondans på Fårö. Att min bok "Ivar Hamarsman" är en historisk roman från 1300-talets Fårö har väl inte så många missat, och många känner säkert till Ahlströms roman "Bara någon att straffa".
Den efterföljande diskussionen, där flera kända kulturpersonligheter deltog, kom mycket att kretsa kring andemeningen i Ahlströms bok. Vad händer med en ö där husen säljs till rika sommarboende samtidigt som Fårö avfolkas?
Flera av deltagarna ville bevara det gamla för att det skulle främja besöksnäringen. Men att enbart bevara det gamla räcker inte om det samtidigt hämmar utvecklingen. För, som en Fåröbo sa där, så kommer förändringarna vare sig vi vill eller inte.
Vi har sett ilskan hos landsortsboende när myndigheternas strävan att skydda en blomma eller skalbagge, spolierar de boendes försök att göra något av sin mark. Självklart ska man bevara och skydda, men det får inte gå för långt. För ska landsortsboende bo i reservat och inte få spika upp ett staket en gång så är landsbygden dödsdömd.
Storslaget minne
Det som kan vara värt att bevara verkar inte vara intressant. Jag tänker på den unika och enda kvarvarande tvåvåningsbryggan i Sverige, vid Klintsbro, som man kan se från färjan och är rivningshotad. Det är ett storslaget minne från den stenarbetarperiod som fanns på Fårö fram till början av 1930-talet. Rivningen har redan börjat. Fårös enda järnvägsräls revs nu i sommar. Man kan undra om den låg i vägen för någon?
Fårö har sett en nedåtgående spiral under de år jag levat. När jag var barn fanns det 750 bofasta och vi var 14 elever, bara i vår klass. Idag bor det drygt 500 människor varav många är pensionärer. Skolan är nedlagd och bara genom några föräldrars envishet blev det kvar en förskola.
Vad många av de närvarande i lördags missade var att det till sist är arbetstillfällen som är avgörande för om folk bor kvar på Fårö eller inte. Allt mer jobb dras till Visby. Det är bara att titta på Arbetsförmedlingen lediga jobb för att se att de allra flesta jobben finns just i Visby. Även de större orterna dräneras på jobb. Vi har GEAB:s flytt från Slite i färskt minne. En flytt som få utanför dess ledning begriper.
Dryga dagar
Att pendla från Fårö till Visby är inte heller helt enkelt. Först bil till färjan och sedan kanske buss från Fårösund. Det blir dryga dagar för de få tappra som trots allt gör så. Om vi hade fler jobb i Fårö eller Fårösundsområdet så skulle möjligheten att bo kvar öka. Få av de närvarande hade antagligen inte ens funderat på det när jag tog upp det. Bor man på Fårö är man antingen bonde, snickare eller de som servar sommargästerna när de besöker restauranger och caféer. Att man skulle kunna ha andra jobb som man kan leva på året runt, den föreställningen verkar ha fallit bort.
Att då säga högt att en Fåröbro skulle ha kunnat lösa en del pendlingsproblem var nog dödfött. För visst skulle en bro kunna minska pendlingstiden med en halvtimme, för färjan går ju inte direkt när man kommer till kajen. Skolbarnen som idag pendlar till Fårösund skull helt säkert tjäna på det.
Men att få nya jobb till Fårö är nog ganska svårt när inte ens Fårösund eller Slite kan erbjuda det mer än marginellt. Det är bara att inse att vi är en kugge i ett stort maskineri som hela tiden strävar mot effektivisering och centralisering. Frågan är om och när det finns en brytpunkt? Kommer pendeln en dag att svänga och folk flyttar tillbaka både arbeten och boende längre ut från städerna än bara någon mil?