Jubilaren med två traditioner
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och detta ljumma intresse ingår i samma mönster av unionsmisslyckanden som debaclet kring den tänkta konstitutionen, eller svårigheterna att få uppslutning bakom den europeiska valutan EMU.
Till råga på allt omges den kommande så kallade Berlindeklarationen om EU:s historia av rykten om att vara en pinsam och krampaktigt hopsnickrad pekoral.
Varför är sådant här alltid så svårt när det gäller EU?
EU var från början ett rent fredsprojekt. Länderna skulle flätas samman politiskt och ekonomiskt så pass att det skulle bli fysiskt omöjligt att starta krig mellan två unionsländer. Det är denna idé som alltjämt är kärnan i samarbetet, och som alla inblandade rimligtvis sympatiserar med.
Men därmed inte sagt att allt som görs och tänks är rätt och riktigt. I ett EU-perspektiv konkurrerar två olika traditioner: den anglosachsiska och den kontinentala. Den förra representerar frihandel, olikhet och värdet av att institutioner byggs underifrån. Den kontinentala, där framför allt Tyskland och Frankrike möts, handlar om centralmakt och ett perspektiv på samhället som något som kan planeras och läggas tillrätta uppifrån.
EU började i den anglosachsiska andan, med de fyra friheterna som främsta ledstjärna, men övergick så småningom i ett mer byråkratiskt modellbyggande. Därav dagens gnissel i maskinerierna.
EU har alltid varit ett elitprojekt, det är ingen idé att låtsas som något annat. Men i början var det ett elitprojekt utan etablerad EU-elit. Denna elit växte fram successivt, och manifesterar sig exempelvis i Berlindeklarationen som symptomatiskt nog innehåller formuleringar om det europeiska folkets viljeyttringar utan att ha ett uns av folklig spontanitet i sig; som författare står endast EU-tjänstemän som sinsemellan förhandlat om innehållet i slutna rum.
Denna trend är dock inte ödesbestämd. EU vilar på ett urstarkt demokratiskt fundament, på vilket reformer, kompromisser och institutionella förändringar successivt kommer att ske. Kanske under oväsen eller tandagnissel, men någonstans tyder ändå alla besvär med fördrag och deklarationer, och även kritik mot demokratiskt underskott, på att unionen ytterst är underkastad en levande demokratisk debatt.
Ingen skall inbilla sig att Europa är en lätthanterlig historia. Det har det aldrig varit frågan om, tvärtom. Men femtioårsfirandet, även om det är omgärdat av synpunkter, påminner oss om varför unionen skapades och varför den behövs.