I morgon är det vår nationaldag. Några kommer att fira den, de flesta inte. Jag har aldrig förstått hur de tänkte som drev igenom flytten av en ledig dag från Annandag pingst till sjätte juni.
Trodde de verkligen att folk skulle skaffa folkdräkt och dra ut på gatorna i långa tåg sjungandes Du gamla du fria? Som i Norge. Eller var det något annat man tänkte sig skulle uppstå om vi bara fick en ledig dag? Det är inte lätt att skapa folkliga traditioner med hjälp av riksdagsbeslut. Dessbättre.
Själv hade jag definitivt föredragit den långhelg som pingsten var. Även om det pingsten står för i religiösa termer ter sig dunkelt för de flesta. Man skämtar om hänryckningens tid och pekar lika ofta ut naturen som den helige ande som orsak. Pingsten infaller ju onekligen under den allra vackraste nordiska försommar.
Anledningen till att just 6 juni valdes som svensk nationaldag är inte heller något allmängods. Att Gustaf Vasa blev svensk kung den dagen 1523 är svårt att bli riktigt upphetsad över. Kung över Gotland blev han i alla fall inte om vi nu ska knyta patriotismen lite mer lokalt. Vi var ju inte svenskar på den tiden.
Att 1809 års grundlag antogs och 1974 års regeringsform beslutades första gången 6 juni är milstolpar för författningsintresserade men vi är ärligt talat inte någon stor grupp.
Och så är det ju det här med midsommar. Ingen annan dag kan slå ut den som ljusets, nattvakets och den ljuvt vemodsblandade glädjens helg. Det är nästan bara vi som firar den helgen i någon större omfattning och det är svenskt så det skriker.
Hur som helst har vi den här lediga dagen i morgon, vare sig den nu kommer ensam som i år eller som förlängning till ett veckoslut. Nya medborgare välkomnas och där har vi faktiskt ändå något som liknar en riktigt fin ny tradition.
Vi kan utmana Norge i skidspåret. Men i nationaldagsfirande kan vi lika bra lämna walk over direkt.
Trevlig helg!