Kakor växer inte, det gör ekonomin
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Är du student? Villaägare? Arbetslös eller deltidsarbetande? Det är bara att kryssa för rätt kategorier och sedan läsa av svaret. På kronan när, tycks det som.
Allt enligt synsättet att finanspolitik handlar om att fördela pengar mellan olika grupper. Men som tur är, är verkligheten inte fullt så enkel. För det finns också något som kallas tillväxt och som kvällstidningarna inte räknar med.
Att regeringen är mån om att minska arbetslösheten beror inte bara på att människor inte mår bra av att arbeta eller att kostnaderna för a-kassan är höga, vilket i och för sig är nog så sant, utan också på att ju fler som arbetar, desto fler betalar skatt. Det blir mer pengar att fördela. Samma sak med skattesänkningar. Det finns ideologiska argument för dem, som att människor borde få behålla en större andel av sin intjänade lön och själva avgöra hur dessa pengar ska spenderas, istället för att staten ska göra det. Men det finns också ekonomiska argument för skattesänkningar. Effekter som kan sammanfattas med att höga skatter hämmar tillväxten och att sänkta skatter gynnar den.
Det finns ett populistiskt argument som används på vänstersidan som lyder ungefär: högern bryr sig minsann bara om tillväxt och sänker skatterna för de rika, istället för att låta de pengarna komma sjuka och arbetslösa till del.
Argumentet är lätt att förstå, och lätt att illustrera. Men det är också falskt i det att man inte låtsas om den betydelse tillväxten har för allas ekonomi, inte minst lågavlönade och arbetslösa.
Internationellt sett finns en rad exempel på länder där, ibland kraftigt, sänkta skatter i själva verket har lett till att intäkterna till statsbudgeten har ökat. Det blir helt enkelt mer offentliga medel att fördela, trots, eller ja, egentligen på grund av, sänkta skatter. Och dessutom får hushållen mer pengar att röra sig med genom att arbetslösheten sjunker och nettolönerna ökar. Men detta är svårt att se om man bara jämför statsbudgetens effekter för enskilda individer på mycket kort sikt.
Alltför länge har vi lurats att tro att ekonomisk politik i första hand handlar om att fördela en kaka. Och i själva metaforen ligger implicit att summan som ska fördelas är densamma - kakor kan ju strikt taget inte växa - vilket innebär att det lätt glöms bort att även en mindre andel av en större kaka kan vara mer än en större andel av en mindre. Se där, redan så långt verkar det mer komplicerat än den förenklade, men felaktiga retorik som vänstern använder sig av. Om nationalekonomen Borg på ett enkelt sätt kan förklara att tillväxten på sikt har större betydelse för hushållens ekonomi än omfördelningen har han gjort en pedagogisk insats av stora mått. Både för den borgerliga politiken och landets ekonomi.