Vi har alla olika passioner här i livet. Själv behöver jag med jämna mellanrum en dos av vildmark och storskog för att ”överleva”. Därför blev det förra veckan en tur på Inlandsbanan genom Orsa Finnmark och Härjedalen. En mycket fascinerande färd med mycket skog och vidsträckta myrar. Men också mycket vemod, eftersom många byar och stationer är tillbommade. Men skyltarna med vackra och fantasieggande namn finns kvar: Gråtbäck, Korea, Ytterhogdal, Sidentjärn, Vitvattnet och många fler. Svårt att förstå hur denna järnväg kunde byggas med bara dynamit, spadar och hackor rakt genom väglöst land för knappt hundra år sedan. Extrem kyla, mycket snö och stekheta somrar med boende i enkla skogskojor.
Vi pratar ofta om landsbygds- och glesbygdsproblem, men här handlar det om ödemark. På 1600-talet insåg staten vikten av att hela landet var befolkat och gav skattebefrielse i fem år till dem som bosatte sig och nyodlade i bland annat Orsa Finnmark. Fyrahundra år senare verkar de styrandes syn på den frågan tyvärr vara den motsatta.
Vintertid vistas renhjordarna nere i skogslandet och är speciellt förtjusta i järnvägsspåren och banvallen. Förmodligen för att det här är plogat och lätt att ta sig fram. Ett exotiskt inslag för turistande sörlänningar att beskåda från ett tågfönster, mindre roligt för en lokförare med tusen ton timmertåg. För det kan bli krypkörning i flera mil med alla renar lugnt travande framför loket. Många blir dock tyvärr påkörda och dödade.
Ett återkommande argument i Ojnaredebatten är att kalken från Bunge på grund av sin kvalitet är avgörande för stål- och livsmedelsindustrins framtid. Frågan är då, vad gör Nordkalk med all kalk som bryts i företagets övriga täkter i bland annat Orsa och Polen?
Östersunds Posten gav en del av svaret på denna fråga i en artikel om kommande kalktransporter på Inlandsbanan från Orsa till Gällivare. Med tanke på det här citatet från artikeln verkar dock bilden av Nordkalks verksamhet på Gotland vara lite diffus:
”Hittills har kalktransporterna gått med båt från Gotland till Luleå för vidare transport till malmfälten. Men då kalkbrotten på Gotland är slut och det är dyrbart att bryta nya, blev de gamla kalkbrotten i Orsa intressanta.”
Men tydligen går det bra att använda annan kalk än den från Bunge, så kanske är den viktigaste biten med Bungekalken endast den enkla och billiga logistiken med transportband från brottet direkt till hamnen.
Ibland kan man haja till ordentligt, som till exempel över förre turistbasen Mats Janssons uttalande i en GT-artikel om turismen och färjetrafiken: ”Hundratals miljoner har plöjts ner för att göra Gotland till ett mer exklusivt turistmål.
- Det finns ingen väg tillbaka till den familjeturism som var på 1960- och 70-talet, säger Mats Jansson.
Han pekar också på att den valda vägen varit framgångsrik. Besöksnäringen har det tuffare på fastlandet än på Gotland.”
Intressant att få veta, men tråkigt för familjer som planerar ”lågprissemester” med tält eller husvagn på Gotland. För exklusivt ska det vara!