Kamp mellan diktatur och demokrati i Spanien
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Få krig har engagerat världsopinionen som det spanska inbördeskriget kom att göra.
Många insåg snabbt att det handlade om mer än Spanien: att det var en kamp mellan vänster och höger, men också mellan demokrati och diktatur. Grovt sett: På ena sidan katolska kyrkan, de stora jordägarna och den politiska högern. På den andra arbetarna, fackföreningarna och vänstern.
Till den lagligt tillkomna folkfrontsregeringens försvar skyndade därför inte bara tiotusentals frivilliga från olika länder. En lång rad konstnärer och författare tog också ställning för den spanska demokratin, liksom filmare och journalister.
Picasso och Orwell
Det var i Spanien som Ernest Hemingway hittade stoffet till sin klassiska "Klockan klämtar för dig" - senare filmad med Ingrid Bergman i den kvinnliga huvudrollen - och det var tyskarnas bombning av Guernica den 26 april 1937 som inspirerade Pablo Picasso till hans mest kända verk.
Ett klassiskt Spanienreportage är också George Orwells "Hyllning till Katalonien" där han skildrar sina egna upplevelser som frivillig, men också den sociala revolution som pågick i anarkosyndikalismens färger. I Barcelona hade till och med skoputsarna anslutit sig till revolutionen och målat sina lådor i svartrött, skrev han.
Här i Sverige startades i oktober 1936 "Hjälpkommittén för Spaniens folk" med advokaten och s-riksdagsmannen Georg Branting som ordförande och en rad vänsterintellektuella som främsta tillskyndare. Som mest skulle det komma att finnas över 400 lokala Spanienkommittér där socialdemokrater, kommunister och syndikalister, men även en del liberaler samarbetade.
Man kan lugnt säga att arbetet för Spanien var 30-talets motsvarighet - för att inte säga förebild - till vad Vietnamrörelsen sen skulle bli i slutet av 60-talet.
40 000 frivilliga
De som framför allt gjorde Spaniens sak till sin var dock de frivilliga som under Internationella brigadens fanor anslöt sig för att kämpa med vapen i hand.
Exakt räknade blev de väl aldrig, men minst 40 000 var de i alla fall; fransmän, amerikaner, kanadensare liksom inte minst tyskar och österrikare på flykt undan fascismen i sina egna länder.
Att de frivilliga blev så många är beundransvärt nog med tanke på att det var sina egna liv de var beredda att offra, men inte mindre imponerande om man betänker att det i många länder, bland annat även i Sverige, faktiskt var straffbart att fara till Spanien.
Mer än 500 svenskar tog sig ändå på olika vägar dit; de flesta via ett särskilt rekryteringskontor i Paris och sen över Pyrenéerna. Av dem stupade minst 160.
Dock var det inte främst frivilliga Spanien skulle ha behövt utan vapen. Och eftersom den så kallade noninterventionspakten effektivt hindrade regeringen att köpa sådana - samtidigt som Hitler och Mussolini gladeligen kunde förse upprorsmännen med både flyg och andra resurser - kunde det bara sluta på ett sätt.
Diktatorn hade segrat
I månadsskiftet mars-april 1939 var kriget över, den blivande diktatorn Franco hade segrat, men då var de internationella brigaderna redan upplösta.
För spanjorerna på den förlorande sidan väntade exil eller fängelser, men även de frivilliga gick svåra tider till mötes. Många hamnade i andra världskrigets läger för opålitliga trots att ingen vågat mer i kampen mot fascismen än de.
I Östeuropa skulle de före detta spanienfrivilliga också - märkligt nog - ofta höra till dem som råkade illa ut i de stalinistiska skådeprocesserna på 50-talet och i USA stämplades de frivilligas organisation - Abraham Lincoln-bataljonen - som "oamerikansk" när senator McCarthy härjade som värst ungefär samtidigt.
Det skulle dröja ända till 1995 tills de frivilliga fick sitt fulla erkännande, då parlamentet i Madrid infriade ett fyrtio år gammalt socialistiskt löfte om att göra dem till spanska hedersmedborgare.
Då hade de flesta av dem visserligen redan hunnit dö, men bättre sent än aldrig heter det ju...
Svenskarna hedrades
Svenskarna i inbördeskriget hedras sedan 1977 också med ett minnesmärke på Söder i Stockholm.
Och få kan väl också vara mer värda att hedras och bli ihågkomna än dessa unga arbetarpojkar som - i ett läge då Västeuropas demokratiska regeringar överlag svek - verkligen tog solidariteten på allvar och var beredda att offra sina liv för Spaniens sak.