Om salig Jack Buskas på Rosengården vaknat en morgon och upptäckt att det anlagts en isbana i S:ta Karins ruin så skulle han kastat sig på telefonen till landsantikvarie Svahnström:
"Vad är nu detta?"
Och doktor Svahnström skulle med sin sedvanliga mildhet (som för örvigt gått i arv till hans yngste son) förklarat för källarmästaren att detta påhitt var av godo för världsarvstaden och alls inget att uppröra sig över. Med detta skulle Buskas – om än muttrande – ha låtit sig nöja.
Med denna fiktiva inledning vill jag ha sagt att också jag – för vilken Stora Torget i Visby varit en central plats under stora delar av livet – välkomnar innovationen med isbanan i ruinen, hur blasfemiskt det än kan låta. Ja, jag tror inte ens att franciskanerorden som lät bygga kyrkan på 1200-talet skulle protestera.
Strandgatan var min barndoms gata, Lübska Gränd min barndoms gränd. Men det var först när man vågade sig upp på Stora Torget som det blev riktigt spännande. Här fanns kommersen, här var det fart och fläkt... Som på ett pärlband lockade butiksfönstren...Linds Blomsterhandel, Gilleboden, Bosses Bagarbod, Bodins (Torgkassen idag), Singers Symaskiner, Briesbergs Reseffekt- och leksaksaffär... Och så restaurangerna... Koggen (Gutekällarens bakficka), Mjölkbaren, Rosengården... För att inte tala om det märkliga Systembolaget där det stod skojiga farbröder utanför. Extra festligt var det förstås när torghandeln var igång och man fått fem kronor av mamma för att köpa två liter jordgubbar. Av de bästa.
Just torghandeln har ju varit en ständig källa till debatt och de stackars politikerna har kommit med nya utspel och förordningar nästan varje år, så länge jag kan minnas. Kanske skulle man en gång för alla ha nappat på P.A. Säves förslag i mitten av 1800-talet. Han ville att det skulle byggas en övertäckt paviljong med 30 salubodar i mitten och serveringslokaler i de båda gavlarna. Den skulle vara i morisk stil – med tillhörande palmer! Stadsfullmäktige sa dock nej.
Själv lanserade jag en gång – som dåvarande ordförande i Innerstadsföreningen – förslaget att införa ett ”speakers corner” på Stora Torget. Det hade jag inte mycket för. Och i dessa tider av enorma Almedalsveckor där alla kommer till tals känns det kanske lite futtigt...
När jag var aktiv i Innerstadsföreningen var det en sammanslutning för i första hand köpmän och andra näringsidkare med namn som Ove Magnusson, Eva Nydahl, Sylve Dahlbom och Hans Hemlin som starka drivkrafter. Vi kämpade för att innerstaden skulle få behålla Posten, Apoteket och Systemet. Det gick ju sådär...
I dag är Innerstadsföreningen en sammanslutning för de boende och de kommersiella intressena samlas i andra sammanslutningar. Föreningen har det vällovliga målet att arbeta för en ”sund boendemiljö i en levande innerstad där det ska finnas plats för ett varierat utbud av verksamheter”. Bland annat har man kämpat mot det som beskrivs som ”störningar från restaurangerna.”
Och häri ligger något av den ständiga konflikten. Visbyborna slits mellan glädjen över de inkomster som turismen medför och de besvär som följer i spåren av en kortvarig men stor befolkningsökning. Det kommer alltid att finnas olika synpunkter bland boende och näringsidkare. Under sommaren måste vi acceptera en höjd ljudnivå i stan. De boende måste alltså stå ut med att staden bliver livligare.
Däremot ska man förstås inte behöva acceptera att trädgårdar vandaliseras och att nattsömnen ständigt rycks sönder av vrålare.
När man bor i Visby innerstad och större delen av året har möjlighet att till fullo njuta av stans fördelar och charm befinner man sig dock i en utomordentligt priviligierad situation. Att Visbyborna ensamma skulle få rå om sin stad är en tanke som knappast någon kan ställa sig bakom.
En innerstad av enbart museal karaktär skulle förlora oerhört mycket i attraktion. Därför är det viktigt att näringsidkarna ges möjlighet att stanna kvar innanför murarna. För många är det fascinerande med Visby att det historiska kan kombineras med en modern stads utbud av varor och tjänster.
Därför är det härligt att vi fått en isbana i S:ta Karin. Det tror jag att både Jack Buskas och Gunnar Svahnström skulle hålla med mig om.