Rysslands omställning från en supermakt som trodde sig kunna tävla med USA militärt och ekonomiskt till en råvaruberoende regional stormakt med svajig ekonomi och pandemisk korruption har inte varit lätt för ryssarna, vare sig materiellt eller mentalt.
President Vladimir Putin är den främste exponenten för den frustration som råder i världens till ytan största land, samtidigt som han själv blivit en del av Rysslands problem.
Putin trängtar efter att stå på världsscenen som ledare för en stark nation som alla lyssnar till, samtidigt som han genom sitt alltmer auktoritära inhemska styre och brutala maktspråk mot grannländer, som inte än en gång vill bli ryska vasaller, undergräver Rysslands moraliska ställning i världen. Rättslösheten i Ryssland skrämmer bort investerare och tvingar den ryska intelligentian i landsflykt.
Dyrast genom tiderna
Nu får Putin i alla fall chansen att glänsa under några veckor. Vinter-OS i Sotji 7-23 februari lär ha kostat de ryska skattebetalarna flera hundra miljarder, och blir de dyraste Olympiska spelen genom tiderna.
Säkerhetsuppbådet kommer också att slå alla rekord. 75.000 poliser ska bevaka en stad av Göteborgs storlek. En stad som redan är hermetiskt tillsluten, även för ryssar från andra delar av landet. De utländska gästarbetarna har skickats hem, ofta utan att ha fått ut sin lön.
De skattepengar som satsats på en vintersportort utan snö, hade Putin haft bättre användning för i de fattiga delarna av landet, inte minst ryska Kaukasus. Centralmaktens ointresse för den ekonomiska utvecklingen i de södra delrepublikerna är, tillsammans med repressionen och den växande rasismen i Ryssland, den viktigaste grogrunden för det terroristhot som kommer från Kaukasusområdet.
Stormaktsambitionerna medför också andra kostnader. Putin har lovat att modernisera den ryska krigsmakten för svindlande summor.
Den diplomatiska offensiven i Mellanöstern, som inte bara gäller Syrien, utan en rad länder i området (Egypten, Iran, Irak, Jordanien, ja, till och med Israel) och som omfattar allt från militärt samarbete till olje- och gasutvinning i Medelhavet, kommer också att kosta i form av krediter, åtminstone i början. Men stärker också marknaden för i synnerhet den ryska krigsmaterielindustrin.
Mellanöstern
Putin har spelat korten mycket väl i Mellanöstern, och Ryssland är på väg att fylla det tomrum som USA:s partiella reträtt skapat. Han har inte varit lika framgångsrik när det gäller att hålla länderna i närområdet kvar i den ryska fållan, som framgår av utvecklingen i Ukraina. Där tycks Putin nu vara beredd att offra president Viktor Janukovytj för att behålla visst inflytande på utvecklingen.
Frågan är när Putin drar undan mattan för Bashar al-Assad i Syrien. Gagnar det ryska intressen i Mellanöstern, lär han inte tveka en minut. Putin är under alla förhållanden i färd med att återupprätta banden med arabvärlden från Sovjettiden, och det talas till och med om att den egyptiska militärregimen skulle vara beredd att härbärgera en ny rysk flottbas i Medelhavet. Ryssland blir också allt aktivare i Stilla havs-regionen, liksom i Arktis.
Feodalherre i stormaktskostym
Frågan är om Rysslands stagnerande resurser räcker för att fylla ut den stormaktskostym som Putin är i färd med att sy upp. Och hur länge ryska folket låter honom fortsätta styra landet som en feodalherre. Den växande medelklassen i Ryssland vill se ett mer tidsenligt styre, men saknar för tillfället alternativ till Putin.
Själv har Putin tydligen tänkt sig sitta till 2024, men det mesta talar dess bättre för att det inte blir så.