Kanske en historisk vändpunkt?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kanske är det så att "folket" har gett oss en anvisning om var vi ska söka lösningarna på alla de problem som vi har gemensamt att brottas med. Kanske är det så att en unik historisk möjlighet att söka samarbetets väg istället för stridens har uppenbarats genom Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.
En gemensam fiende
Nu finns en gemensam fiende för 95 procent av det svenska folket, vi vill inte ha rasism, vi vill att alla människor betraktas som likvärdiga.
Ser vi det så, kanske nya vägar öppnar sig. Kanske är det så att alla övriga partier har en genuin önskan om att utveckla den svenska modellens ambitioner om välfärdsstaten, det vill säga en i grunden stark tilltro till statens betydelse som välvillig garant för folkets rättigheter och behov.
Jag vill gärna tro, att vi alla när en gemensam önskan om ett vettigt sjukvårdssystem, en hållbar utveckling, insatser för en framtida miljöpolitik. Kanske ligger de lösningar vi söker inte i en ökad ideologisering av politiken, utan istället i att vi en gång för alla lämnar 1900-talets stridigheter bakom oss och tar steget vidare. Kanske kan vi rent av börja lita på varandra, inte bara på dem som i varje fråga tänker lika, inte bara på familjens bästa i alla lägen utan allas bästa. Som gammal vänstermänniska vill jag gärna tro att "de nya" moderaterna kanske är på väg att övervinna sina gamla privilegietankar.
Emellanåt låter Reinfeldt faktiskt som om han menar vad han säger; det är värre med Olofsson och Björklund, som kan gläfsa på det där gamla omoderna sättet som har rädslan för kommunismen i botten.
Tänk om nu Reinfeldt kunde tilltro Vänsterpartiet om att vara ett demokratiskt rättviseparti och bjuda in partiet till gemensamma överläggningar, trots Carl Bildts förmodade protester. Ty så är det, marxism-leninismen, grunden för kommunismen, är död, som Hans-Magnus Enzensberger uttryckt det.
Samarbete före konfrontation
Nu är jag inte naiv nog att tro att alla politiska motsättningar skulle kunna lösas över en natt och att vi alla skulle kunna börja samarbeta för att skapa ett utopiskt rättvist samhälle för alla.
Någon slags allmän snällism är inte vad jag önskar, men jag vill gärna tro att möjligheterna är mer förbundna med samarbete än med konfrontationspolitik.
Ett brev från USA om Tea-Party-rörelsens, Sarah Palins och Fox news förlöpningar och angrepp på Obama som nazist och muslim har övertygat mig om samarbetets höga värde. Jag tror till och med att vi alla i grund och botten är litet av var: såväl konservativa som liberaler och socialister.
Visst kan vi alla se nödvändigheten av tankar i Edmund Burkes anda, tankar om att bevara och korrigera, visst kan vi alla se den tjusiga liberala tanken om individens rätt att tänka fritt och stort och vem vill väl inte skriva under på socialismens rättvise- och solidaritetstänkande.
Kompromissens nödvändighet
Låt oss alltså gripa det historiska tillfället, försöka förstå att tiden har vänt, att 2000-talet kräver nya tankar. Låt oss se det uppkomna politiska läget som inledning på en period då de onödiga politiska motsättningarna begravdes och en ny konstruktiv anda utvecklades.
Det förenklade politiska tänkandet måste ge vika för en politik, där analys, kritik och kunskap är avgörande. Olika värderingar är demokratins grund och styrka, men också kompromissens nödvändighet.
Inser vi det kommer rasistiska partier att självdö. Integrationen är en gemensam uppgift för alla partier.