Kanske-socialisten Nicolas Sarkozy
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nyligen sa Martin Schulz, ledare för socialisterna i EU-parlamentet, att Frankrikes president Nicolas Sarkozy låter "som en riktig socialist". Sarkozy har dundrat om att "låt-gå-kapitalismen är slut" och mot "marknadens diktatur". Han utlovar statsstöd till företagen och 100 000 nya jobb med statliga pengar.
Sarkozy, vid valsegern i fjol framställd som förnyare i liberal riktning av den traditionellt statskramande franska högern, tog inte särskilt illa vid sig. Han sa:
- Har jag blivit socialist? Kanske.
Västeuropa har länge haft partier vars som sagt sig vilja överbrygga klyftan mellan höger och vänster. Kristdemokraterna i Västtyskland, Italien, Belgien och Nederländerna och gaullisterna i Frankrike är exempel.
Nicolas Sarkozy har sin politiska bas i en rörelse kring andra världskrigets motståndshjälte general de Gaulle, avgjort en högerman. Gaullisterna vurmade då och senare för en statskontrollerad sektor utan motstycke i Västeuropa och välfärd i nivå med Nordens.
När Sarkozy vann valet i fjol fanns förväntningar om att han skulle klara vad tidigare regeringar misslyckats med, sanera franska statens finanser och få igång tillväxten med reformer i liberal riktning. Men krisen har aktiverat gamla franska tankesätt och reflexer.
Det är inte bara i Frankrike idealet om att hålla isär stat och näringsliv vacklar, när massarbetslöshet hotar.
Skillnaden mot förr - och då går man i den aktuella krisen ända tillbaka till 1930-talets ekonomiska krigföring - är medvetenheten om att man sitter i samma båt. Oavsett om man kallar sig vänster eller höger, socialist eller liberal eller konservativ handlar det om att försvara kapitalismen eller, som de flesta utanför Storbritannien och USA föredrar att säga, marknadsekonomin, i Tyskland helst med tillägget "den sociala".
Det varierar med krisens inverkan på opinionsläget. Där väljarna skyller krisen på regeringen ligger den illa till. Där regeringschefen uppfattas visa ledarskap blir verkan den motsatta: Storbritanniens premiärminister Gordon Brown, socialdemokrat, har stärkts, likaså Sarkozy, som tillhör motsatt politiskt läger.
Fast i fallet Sarkozy finns en speciell, fransk förklaring. Jämfört med kaoset i oppositionen framstår han som ett strålande ljus.
Socialisterna förlorade valet i fjol. Nu, i jakten på en ny vinnande ledare, tycks de satsa på att förgöra varandra.
Häromdagen röstade 140 000 av partiets 230 000 medlemmar på ny ledare. Martine Aubry, med tydlig vänsterprofil, vann med 42 (!) röster över förra årets presidentkandidat, Segolene Royal, som vill ha ett bredare parti och gärna liera sig med andra, eftersom vänsterväljarna inte räcker till för att man ska vinna regeringsmakten.
Extremvänstern, den borgerliga vänstern men framför allt president Sarkozy tjänar på att socialisterna sliter sönder varandra.
1600-talsenväldets kung Ludvig XIV är känd för uttalandet "Staten - det är jag!"
I dag tycks president Sarkozy inte ha något emot att utropa "Socialismen - det är jag". Och forma den efter sitt tycke.