LIBERAL KOMMENTAR
Vi tänker oss kapitalismen som ett system där konkurrensen gör att de bästa idéerna, produkterna och tjänsterna belönas, samtidigt som samhället blir rikare. Men ibland stämmer bilden inte med verkligheten.
Företag försöker regelbundet sätta konkurrensen ur spel för att kunna tjäna mer pengar. Kapitalisters försök att avskaffa själva kärnan i kapitalismen – konkurrensen – handlar ibland om olagliga kartellsamarbeten. Men det handlar också om att skaffa sig politiska privilegier, så att det blir den som har bäst politiska kontakter, snarare än de bästa produkterna, som tjänar mest pengar.
De senaste åren har allt fler kommit att oroa sig över denna typ av kompiskapitalism. I snabbväxande ekonomier som Kina, Indien och Ryssland är korruption och intima band mellan den politiska och ekonomiska eliten snarare regel än undantag. På andra håll har finanskrisen, där skattebetalarna ofta fått betala notan för bankernas dåliga affärer, fått många att ifrågasätta finanssektorns inflytande över politiken.
I sitt senaste nummer menar tidskriften The Economist dock att det finns tecken på att kompiskapitalismen globalt sett är på tillbakagång. Ju rikare länder blir, desto viktigare blir branscher som har svagare koppling till politiken än exempelvis gruvor och oljeutvinning, resonerar man. Men samtidigt bortser man från andra tendenser.
Det handlar inte bara om finanssektorns förmåga att skaffa sig politiska fördelar. Digitaliseringen och globaliseringen har bidragit till ett samhälle där vinnaren ofta tar allt. Tidigare har möjligheten funnits för företag att leva gott på en nationell marknad, i dag har det utrymmet försvunnit i många branscher. Som en följd av detta måste investerare försöka pricka in en enda global vinnare, vilket gör riskerna större.
Därför kommer investerare att söka sig till branscher som även fortsättningsvis ger en stabil och säker avkastning, exempelvis inom infrastruktur eller vård och omsorg. Det är en utveckling som snarare öppnar för mer kompiskapitalism.
Även i Sverige ser vi exempel på kompiskapitalism. En rad privatiseringar, från bilprovning till äldreomsorg, har skett till rejäla underpriser, ibland till köpare med tydlig politisk koppling. I andra sammanhang, exempelvis vad gäller privatisering av kommunala elnät, har politiker skapat privata monopol. En del menar att sänkningen av arbetsgivaravgifter för ungdomar på motsvarande sätt är ett resultat av starka band mellan McDonald’s och en generation toppmoderater som växte upp med bilden av snabbmatskedjan som en kontrast till ”sossesverige”.
Ett välfungerande kapitalistiskt system gör oss alla rikare. Som politiker gäller det bara att komma ihåg att det som är bra för kapitalisterna inte alltid är det som är bra för kapitalismen och framförallt inte för samhället som helhet.