Karisman Obamas styrka och svaghet
Foto: Rick Bowmer
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De flesta av karismans typiska särdrag finns där. I en tid av oro och upprördhet - i det här fallet orsakade av ekonomins och säkerhetspolitikens kriser - stiger det fram en till synes enastående person som på ett övertygande sätt pekar ut en ny väg framåt.
Budskapet väcker nytt hopp som förstärks av ledarens skickliga retorik. De närmaste anhängarna berättar historier från ledarens liv för att visa på hans eller hennes lysande begåvning, utvaldhet och ädla kamp. I Obamas fall handlar det bland annat om hans stora intelligens och att han valt bort en lönsam karriär för att i stället ta sig an samhällsnyttiga uppdrag. Hans unika förmågor tycks bekräftade av att han som svart man lyckats ta sig så långt i ett samhälle som ännu domineras av vita.
När jag nyligen höll föredrag om karismatiskt ledarskap och förändring tog jag Obama som exempel, och det var det inte svårt att hitta bildmaterial att illustrera med. Det var bara att ta en bild från ett kampanjmöte med entusiastiska supportrar och banderoller med Obamas motto "Förändring vi kan tro på".
Typiska karismatiska ledare förespråkar uppbrott och nya lösningar och representerar därmed en möjlighet till genomgripande förändring. Framför allt i traditionella samhällen är karisma den viktigaste källan till förändring, enligt den klassiske sociologen Max Weber, som lade grunden för teorin om karismatiskt ledarskap.
Det var också hoppet om förändring som ledde till förnyat intresse för karismatiskt ledarskap under åttiotalet. Forskare, konsulter och journalister började intressera sig för karismatiska företagsledare som skulle kunna rädda ett förstelnat näringsliv fullt med företag i kris och behov av radikal förändring.
Att väcka entusiasm och hängiven efterföljelse är alltså en fördel för en ledare som i likhet med Obama vill genomföra stora förändringar. Men karisman medför också sina risker. Dels kan hängivenheten övergå till okritisk personkult och sätta det moraliska omdömet ur spel, som det framgår av det skrämmande exemplet med Hitler och av otaliga ledare för mindre sekter. Detta brukar kallas för "karismans mörka sida". Obamas motståndare har också kritiserat hans valrörelse för obehagliga drag av ledarkult.
Även ur anhängarnas synpunkt finns det risker. Karisma är en flyktig form av auktoritet. Om ledaren inte kan fortsätta leverera nya mirakler kan folk dra slutsatsen att ledaren tappat sin gåva - "övergivits av gudarna" - och då kan de snabbt dra tillbaka sitt stöd.
Men det finns så klart ingenting förutbestämt i en sådan utveckling. Genom skickligt utformad kommunikation - en av Obamas starka sidor - kan ledaren förklara eventuella motgångar och mana till förnyad kamp. Men risken med karismans flyktighet finns där, och den är värd att betänka för hans många anhängare i USA, världen - och Sverige.