En karismatisk och omstridd ledare är död. Venezuelas Hugo Chávez avled efter en lång kamp mot cancern. Chávez var, bredvid Luiz Inácio ”Lula” da Silva i Brasilien, den ledare i Sydamerika som startade en lång marsch mot bättre förhållanden för de fattiga. I hela Sydamerika hyllas han som en stor ledare och i Venezuela är det närmast en personkult runt honom.
Makten viktigare än folket
Till skillnad från Brasiliens Lula och fler andra demokratiska ledare i Sydamerika, var Hugo Chávez inte lika populär i Väst. För det tummades en hel del på de mänskliga rättigheterna, demokratin var på ett sätt i fara och det fanns en risk att Chávez skulle följa i många afrikanska ledares fälla. Att makten blev viktigare än folket.
Nu finns det en chans att Venezuela kan fundera över fortsättningen och med ett stundade presidentval blir det spännande att se om vägen mot social demokrati kommer att återupptas. Hugo Chávez kommer att bli ihågkommen för två saker. Han förde en nydanande politik med udden riktad mot att förbättra för de fattiga och för att han tummade på demokratin under den senare halvan av sitt styre. Må den första delen i hans politik få fortsätta.
Utslätat
Om Hugo Chávez hade en stark ideologi är det desto mer utslätat i Sverige. Det är svårt att se skillnad på partierna. Det är samma sak på Gotland. Man käbblar om småsaker, men inga partier har någon varaktig lösning på den ständiga pengabristen i regionen. Sverigedemokraterna har dessutom ingen politik alls kunde vi läsa i lördagens GT. Nåja, det är ännu länge innan det blir val så det kommer säkert något från dem också.
Om en månad samlas Socialdemokraterna till årsmöte. Då kan vi hoppas att framtiden stakas fram. Det man måste fundera på redan nu är vilka personer man vill föra fram.
Åldern börjar ta ut sin rätt för flera ledande socialdemokrater. Christer Engelhardt är väl inte lastgammal, men han har suttit tre perioder i riksdagen och längre bör man inte sitta anser allt flera. Jag håller med, personer som sitter länge på samma post riskerar att stagnera.
Nya företrädare?
Frågan är vem som ska bli riksdagsledamot istället? Det är kanske dags för en kvinna igen? Hanna Westerén, som visade mod och politisk vilja under debatten om Pjäsen, skulle kunna vara tänkbar. Hanna Lenholm och Janica Sörestedt är andra.
Från LO ser jag gärna att Linus Gränsmark tar steget upp i kommunalpolitiken. De unga SSU:arna med David Lindwall i spetsen får nog stå på tillväxt ett tag till, men jag hoppas mycket på dem i framtiden.
Så sent som den här veckan fick jag en fråga om varför jag själv inte ställer upp och kandiderar till regionfullmäktige. Det finns några enkla svar på det. Jag vill inte på grund av den arbetsbelastning jag vet att det medför och att jag som fristående skribent gör ett bättre jobb genom att skriva ledarartiklar. Men den viktigaste orsaken är nog att det finns tillräckligt många grånande män som är över 50 år i politiken redan.
Och så väntar vi på norra Gotland ännu på hur det blir med den ”gyllene triangeln” mellan Kappelshamn, Fårösund och Slite, där så mycket skulle hända under mandatperioden. Vad blev det med det löftet?