Vi får inte bara se på nazisten, rasisten, den kriminelle eller hataren som ett monster. Ingen föds som hatare, men en del får hatet med modersmjölken och fostras att hata. De är svårast att behandla med kärlek att överge hatet. Den andra kategorin som börjar hata på grund av brist på hatets motsats, kärleken, är lättare att omvända. Om man börjar tidigt, när barnet är litet.
Jag hade förmånen att prata med Emerich Roth häromdagen. Han överlevde nazisternas förintelseläger och har levt och verkat i Sverige inom social- och kriminalvård. Han är grundare av Exit, den organisation som hjälper nazister, rasister och kriminella att hoppa av destruktiva gäng.
På Gotland har Emerich Roth föreläst i öns skolor om nazismen och hatets natur. Hans verksamhet har varit en slags vaccination av gotländska unga mot hat.
Trots att Emerich Roth behandlats så fruktansvärt illa av nazisterna i koncentrationslägret bär han inte ett hat mot sina plågoandar. Han har hela sitt liv bekämpat uppkomsten av hatet. Emerich Roth ser bristen på kärlek och trygghet som orsakerna till att en människa börjar hata.
Att växa upp utan kärlek och trygghet, utan istället leva med misshandel, drogmissbruk och iskall kärlekslöshet, skapar hatare. De flesta hatare är pojkar, som berättar om pappor som misshandlar, missbrukar eller är oförmögna att visa kärlek. Eller bara är frånvarande. Fäder eller goda manliga förebilder har en oerhört viktig uppgift att fylla för pojkar. Hatare finns i alla samhällsklasser.
Emerich Roth fäster stor vikt vid skolan som en kompensatorisk faktor när föräldrarna inte klarar sin uppgift. Hur många gånger har vi inte hört om att man redan i förskolan såg att det skulle gå illa för barnet. Då är frågan varför man inte gör något. Varför sätter man inte in åtgärder redan i förskolan istället för när barnet blivit vuxet och blivit en hatare, som förstör för sig själv, andra medmänniskor och samhället.
En hatare som lämnat hatets väg har räknat ut att hans härjningar hade kosta 44 miljoner kronor. För det får man många skolpengar till förskolan till de unga som visar tendenser till att kunna bli hatare eller liknande.
Den stora utmaningen för politikerna i Sverige och på Gotland är hur förskolan och skolan kan bli den kompensatoriska miljö, som kan rädda barn som är i farozonen för att bli hatare?
Det handlar om antalet vuxna, att fler män jobbar i förskolan och att personalen får kompetens att klara sin uppgift. Stuprörstänkandet mellan olika myndigheter måste brytas. Sjukvård, sociala, frivilligorganisationer och skolan måste samverka och med personalgrupper med multikompetens ta ett helhetsgrepp på barnets situation. Redan i förskolan. Då finns en chans att rädda unga från att bli hatare.
Finns den politiska viljan och förmågan att stärka förskolan, så att alla potentiella hatare och extremister får den kärlek, omtanke, trygghet och uppmärksamhet som gör att de slipper bli hatare och extremister.
Vill och kan politiken satsa tidigt förebyggande istället för att höja anslagen till polis och kriminalvård? Finns en politisk vilja och förmåga, att rädda barnen från att bli hatare?