Med mat firar vi våra högtider och särskilt julen. Julfirandet kan kokas ner till tre J:n; julgranen, julklapparna och julmaten. Skinkan, glöggen, rödkålen, sillen, laxen, ålen, äggen och så vidare är alla saker som genom sin plats på julbordet talar om för oss att nu är det jul. Men nu är julen över. Så vad händer med all överbliven mat?
Helsingborgs dagblad ställde sig frågan ovan i en artikel den 5 januari. Genom att kontakter med några av stadens större matvarubutiker (ICA Maxi och City Gross) kunde konstateras att butikerna gjorde vad de kunde för att minimera svinnet genom noggrann planering av såväl inköp som hållbarhetsdatum. Dock fanns containrar för den mat som blev över.
ICA skickade sin överblivna mat till förbränning medan City Gross skickade sitt överskott till biogasanläggningen.
Så långt allt gott, eller? Lite svinn får även matvarubranchen räkna med? Problemet är bara att det inte handlar om "lite svinn". Butikerna i Sverige kastar årligen omkring 60 000 ton matvaror, till ett sammanlagt värde av 2 miljarder kronor. Därtill kommer vad som hushållen, skolorna och andra offentliga inrättningar kastar.
År 2008 kastades det 900 000 ton ätbart matavfall i Sverige. 900 000 ton. Plötsligt blir det så tydligt att det inte handlar om "lite svinn".
Är matöverskottet, för det är vad det handlar om, då något egentligt bekymmer? Är det inte endast en konsekvens av västsamhället, där människorna blivit vana vid att kunna äta vad som helst året runt? Jo, det är ett bekymmer, såväl ekonomiskt, miljömässigt som moraliskt.
På såväl hushålls- som grossistnivå blir det vid en närmare granskning oförsvarbart att först lägga tid och energi och ekonomiska medel, för den enskilde medborgaren i form av skattade pengar, på att först inhandla maten för att sedan kasta den. Hur stor del av gårdagens middag hamnade i soporna?
Matvaruaffärsägaren ska alltså fört betala någon för att exempelvis köpa in ett parti bananer, sedan ska bananerna av annan betald anställd läggas ut i affären och därefter ska de av en tredje betald anställd, när de har blivit dåliga, köras ut till containern på baksidan för att brännas upp. Detta är ett slöseri som är fullständigt vansinnigt och i alla avseende totalt oförsvarbart.
Lägg därtill transporterna över halva världen av clementiner, bananer, dadlar, tomater och andra färskvaror och sedan den energiförbrukning som går till för att hantera varorna ända fram till soptippen. Varken miljövänligt eller särskilt ekonomiskt. Därtill kommer den moraliska aspekten. Det handlar kanske inte så mycket längre om att äta upp för att folk i Afrika svälter (vilket de dock gör) utan för att vi inte ens behöver gå utanför vår egen landsgräns, även kommungräns, för att hitta människor som skulle behöva den mat som blir över.
Det handlade ju faktiskt om 900 000 ton ätbar mat. Jag vägrar kalla det matavfall.
Så vad gör vi? Jordbruksministern har visionen om ett "Matsverige". Jag säger låt oss även inkludera den här aspekten. Det måste gå att hitta konstruktiva vägar för att lösa situationen med att vi faktiskt har mer än vad vi behöver. Skulle man kunna skänka den överblivna maten till olika ställen, så som föreningar för hemlösa (vilket redan görs i mindre skala av vissa butiker), sjukvårdsinrättningar och andra ställen? Skulle man kunna organisera någon form av storkök regionalt där den överblivna maten tillagas portionsvis för att sedan kunna skickas ut till institutioner?
Det handlar om att tänka utanför "matlådan" och det innebär en verklig utmaning för såväl politikerna, grossisterna, cheferna för matvarubutikerna som för dig och mig. Men vi kan väl enas om att "kast med mycket mat" inte längre är en gren som Sverige bör utmärka sig i?