Kavla upp ärmarna, ta av silkesvantarna
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Oroligheterna och det stundvis fullskaliga kriget mellan Palestina och Israel har mer eller mindre pågått ända sedan FN:s generalförsamling, vid ett skrivbord långt därifrån, beslutade att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk del och en arabisk del som ett steg i världens rannsakningsprocess efter andra världskriget. Landet var inte obebott och allt sedan dess har man tvistat om markområden och naturtillgångar. Intensiteten i oroligheterna har varierat och världen har huvudsakligen tittat på medan israelerna och palestinierna kastat sten på varandra genom årtiondena. Till ohyggligt lidande för civilbefolkningen. Varför har det inte gjorts mer?
Enligt Ahtisaari existerar frusna konflikter för att världens ledare saknar politiskt mod för att lösa dem. Flera är de västledare som har fotograferats i samband med möten mellan Israels och Palestinas ledare, i syfte att nå en hållbar överenskommelse mellan parterna som medför fred för civilbefolkningen. Bäst före datumet på de överenskommelserna har aldrig varit särskilt långt. Vad är det då som hindrar världen från att ta i med hårdhandskarna i den här konflikten? Varför accepterar man brutna fredsavtal år ut och år in? Varför förblir världens ledare stillasittande, med avbrott för pressmeddelandena i vilka de uttrycker sitt avståndstagande från vad som sker men inte mycket mer, i en konflikt som ärvs från generation till generation?
Jag kan inte tolka situationen och historien på annat sätt än att man just saknar det politiska mod som Ahtisaari ger uttryck för. Det är ingen underdrift att USA är mer än försiktiga med att kritisera Israel, oavsett vad Israel som stat gör mot palestinierna. I samband med den senaste tidens attacker mot palestinska bosättningar, som har medfört hundratals civila offer, däribland cirka 20 barn, väljer USA att endast uppmana Israel att försöka undvika civila offer i deras kamp mot Hamas. Så som USA "undvek" civila offer i Afghanistan och Irak? USA:s vilja att hålla sig vän med Israel och dess allierade lyser igenom allt för starkt för att USA skall kunna agera på något trovärdigt sätt. I vart fall för tillfället. Och med USA på ena sidan är det endast rimligt att arabvärlden står på motsatta. Och däremellan återfinns EU.
Det förbund som borde agera starkast, FN, lyser med sin aktiva frånvaro. Varför drar man inte i alla trådar man kan och några till? Varför ser vi inga internationella toppmöten med syfte att finna en permanent lösning på situationen? Varför agerar FN som om konflikten är en naturlig del av världsordningen, ty på något annat sätt kan knappast dagens passivitet tolkas. Är det måhända så att man inte vill ta ansvar för det beslut man fattade 1948? Historien kan inte ändras, vad som är gjort är gjort. Men det finns ingenting som hindrar att vi påverkar morgondagen. Det är hög tid att FN tar av sig silkesvantarna, kavlar upp ärmarna och börjar tina upp konflikten i Mellanöstern. Vi måste alla ta ansvar för våra handlingar, även FN.