LIBERAL KOMMENTAR
”Vi är det enda icke-liberala partiet i Alliansen”, konstaterade Kristdemokraternas ungdomsförbundsordförande Sara Skyttedal i en intervju tidigare i veckan. Det är ett uttalande som är värt att ha med sig när KD i dagarna samlas till riksting i Karlstad.
I och med Alliansregeringen har vi i allt större utsträckning kommit att betrakta de fyra regeringspartierna som en ideologisk enhet. Men Kristdemokraterna är en udda fågel i svensk politik. Medan övriga Allianspartier, men även den rödgröna oppositionen, ansluter sig till de tankar som nymoderaternas före detta chefsstrateg Per Schlingmann brukade beskriva som statsindividualism, intar Kristdemokraterna i det närmaste en motsatt position.
Medan individens frihet från ojämlika beroendeförhållanden, som exempelvis den traditionella kärnfamiljen, är ett övergripande mål för övriga partier, ser KD samma gemenskaper som den naturliga, och positiva, utgångspunkten för politiken. Det gör bakgrunden till Skyttedals uttalande tydlig, men förklarar också KD:s svårigheter att öka sitt väljarstöd.
Inför rikstinget har många talat om att KD måste bli tydligare. Det är också bakgrunden till ambitionerna att profilera partiet i frågor som gäller barns uppväxtvillkor, exempelvis genom krav på mindre barngrupper i förskolan.
Den sakpolitiska nyheten i partiledaren Göran Hägglunds inledande rikstingstal handlande emellertid om sjukvården, och att ett förstatligande kan vara ett sätt att lösa de stora problemen med skillnader i både vård och vårdresultat som i dag finns mellan landstingen.
Men tänk om problemet för KD inte alls är sakfrågorna – det är lätt att sympatisera med partiets idéer både kring sjukvårdens organisation och förskolegruppernas storlek – utan den ideologiska grunden. I ett land som i globala undersökningar sticker ut som extremt vad gäller sekulära och individualistiska värderingar är det helt enkelt få väljare som känner sig bekväma med tanken på kärnfamiljen som samhällets viktigaste beståndsdel. Och när jämställdhet och HBT-rättigheter har blivit en del av den nationella självbilden är det svårt för de flesta att identifiera sig med varningar för genuspedagoger och tal om ”översexualiserade” prideparader.
Visst kan liberaler och kristdemokrater enas i många sakfrågor, exempelvis vad gäller valfrihetsreformer i välfärden och den ekonomiska politiken. I andra frågor är det betydligt svårare, vilket inte minst illustreras av hur KD under flera år förhalade ett beslut om att ta bort tvångssteriliseringarna vid könsbyten.
För den som vill se ett liberalare Sverige går det inte att bortse från dessa ideologiska skillnader. Liberalismen får inte slarvas bort med drömmar om en bred ”borgerlig” idégemenskap.