Det kom ett par damer som ville tala om Bibeln och ringde på dörren igår. Kanske är det därför ett bibelcitat envist poppar upp i mitt huvud när kristdemokraterna var först ut i Almedalen i år.
”Men många som är de första skall bli de sista”, står det i Markusevangeliet 10:31. Liknande uttryck finns i Matteus- och Lukasevangelierna.
Mycket talar nämligen för att KD blir det sista av riksdagens nuvarande partier i listan på antal röster i nästa års val. Man kan undra om Broder fyra procent ska rycka ut och rädda partiet kvar i riksdagen en gång till. Eller ska partiet, som här på Gotland, nästan omärkligt glida ut ur den beslutande församlingen, saknade av just ingen.
I en trött regering har KD turats om med Moderaterna att framstå som de mest kraftlösa. Partiet var i desperat behov av en ny fråga och hittade barnomsorgen. Mindre barngrupper för 1,4 miljarder låter bra. Men det är bara hälften som kommer från staten, resten ska föräldrarna betala tillsammans med de kommuner som redan sliter med sina kostnader och fått ta över en stor del av notan för arbetslösheten.
Visst sätter partiet fingret på en punkt som ömmar på sina håll när man vill minska barngrupperna på dagis. Men glöm inte att svensk barnomsorg redan håller hög klass och att det ser olika ut på olika håll i landet.
Annars är det här nog det modernaste förslag som på något sätt rör familjer som KD kommit med på många år. Den gamla paradfrågan vårdnadsbidrag har aldrig blivit särskilt populär och har känts förlegad länge. Att dess funktion närmast har blivit att hålla mängder av invandrade kvinnor kvar innanför hemmets fyra väggar skär sig också mot allt vad arbetslinje heter.
Åtgärder för jämnare uttag av föräldraförsäkringen förväntar sig förstås ingen från KD. Mycket riktigt avfärdade partiledaren bestämt allt sådant. Redan tidigare på dagen avisade partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson alla satsningar på särskilda pappamånader på en solig Visbygata. För att i nästan samma andetag berätta om alla hon möter som beklagar att de inte tog vara på barnaåren bättre och verkligen umgicks med sina barn. Den uppenbara kopplingen däremellan verkar vara skymd inom KD.
Även om Kristdemokraterna nu hittat åtminstone en profilfråga att driva lär de få svårt att hitta den bredare bas de söker för att säkra sin roll i svensk politik. Att presentera det femte jobbskatteavdrag som Moderaterna flaggade för redan i våras som ett KD-förslag lär knappast ge några poäng.
Göran Hägglund är en rätt trevlig partiledare. Men det räcker inte, man måste ha en egen politik också.