Att Centerpartiet och Kristdemokraterna håller stämma respektive riksting i Karlstad helgerna efter varandra aktualiserar vissa frågor inför valet: Hur agerar borgerliga stödröstare när båda partierna riskerar att falla under fyraprocentsspärren?
Vilket av partierna ligger egentligen risigast till?
Vissa bedömare, som Lena Mellin i Aftonbladet, gör det enkelt för sig: Eftersom Centern är "nydanande", med många kvinnliga och unga representanter, så klarar sig partiet. Kristdemokraterna, med sina gamla väljare, åker däremot ur riksdagen.
Men att ensidigt hylla det nydanande, och dessutom kräva att politiker är unga och/eller kvinnor, torde vara mer en vänstergrej än typiska egenskaper hos borgerliga väljare. Om rödgröna sympatisörer tvingades välja skulle säkert C ligga bättre till än KD, men de har ju rödgröna partier att rösta på.
Centerns opinionssiffror har rasat i samma takt som man tagit efter Miljöpartiets politik.
Hur borgerliga sympatisörer väljer mellan KD och C handlar nog snarare om hur de ser på individualism, och i synnerhet den svenska "statsindividualism" där individen görs oberoende av familj, vänner och civilsamhälle genom att staten garanterar hennes trygghet.
Att individualismen i samhället har ökat bestrider knappast någon. Moderaterna och Folkpartiet förhåller sig till detta genom att "gilla läget" ‒ man kräver varken mer eller mindre individualism.
KD och C sticker däremot av åt varsitt håll. KD är bekymrade över utvecklingen. Partiet vill se starkare familjer, starkare civilsamhälle, och varnar för att gemenskap, samhörighet och tillit hotas av en alltför långt driven individualism. Konkret yttrar sig hållningen till exempel i vårdnadsbidrag, som ska stärka familjernas egenmakt, och förslaget om en kulturkanon, som ska ge alla elever i skolan en gemensam grund av kulturupplevelser.
C tycker tvärtom att individualismen bör bli ännu starkare, att staten bör göra mer för att garantera individens frihet. Konkreta exempel är stämmobesluten för en friare invandring, och (de senare strukna) idéprogramsförslagen om att tillåta månggifte och slopa arvsrätten och skolplikten.
Risken för KD är att deras kritik av individualismen förknippas med socialism och kollektivism. KD:s utmaning är därför att visa på samhället bortom staten och marknaden ‒ familjerna och civilsamhället ‒ och förklara att det varken är vänster eller antifrihetligt att vilja stärka dessa samhällssfärer.
Risken för C är att de har rört sig för långt från sina traditionella väljare. Den gamla bonderörelsen stod för värden som rötter, gemenskap och starkt civilsamhälle, och att locka över liberala individualister från andra partier kan bli svårt.
Många väljare är förvisso ointresserade av ideologi. De går på konkreta förslag när de väljer parti. KD går till val på mindre barngrupper i förskolan genom höjd maxtaxa, C vill profilera sig som landsbygdens försvarare och Sverigedemokraternas främsta motpol. Hänger det på konkretion så leder KD än så länge över C.