Alliansen må ha vunnit de två senaste riksdagsvalen, men i höstens drabbning är den nederlagstippad. I går samlades de fyra partierna till ett gemensamt konvent i en gammal industrilokal i Nacka utanför Stockholm. Där demonstrerade de hur väl sammansvetsade de är, i jämförelse med den opposition som inte ens kan kallas för ett lag. Och de presenterade gemensamma förslag för att utveckla arbetslinjen.
Personligen önskar jag ju att man haft något ännu mer ambitiöst och spännande att presentera.
Det är lite för andefattigt att komma dragande med en lätt uppsnofsad arbetslinje ännu en gång. Det blir lite som det där gamla paret som bjuder på samma mat, varenda gång man kommer på middag.
De nya Moderaterna har blivit lite för gamla.
Men jag finner det ju samtidigt väldigt typiskt att när Socialdemokraterna sätter upp mål om minskad arbetslöshet, så siktar Alliansen på ökad sysselsättning.
Är inte detta samma sak? Verkligen inte. Vi vet av erfarenhet hur Socialdemokraterna går till väga när de ska bekämpa arbetslösheten. Det blir åtgärder, förtidspensioneringar och andra skenmanövrar som får frisera det mesta av statistiken. Åt företagsklimat och åt förutsättningarna för riktiga jobb, innovationer och entreprenörer ägnar man ett mer förstrött intresse.
Det är väl också meningen att en försvagad socialdemokrati ska samarbeta med det företagarfientliga Vänsterpartiet. Och med Miljöpartiet som i sitt valmanifest nyligen tog med en formulering om att man vill utveckla ett "ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt".
Det fyller ju åtminstone inte min själ med framtidstro i händelse av en rödgrön valseger.
Så nog har Alliansens partier en hotbild att vifta med, en realistisk bild av hur Sverige kan utvecklas åt fel håll om de rödgröna får ta över.
Men för att vända opinionen och återhämta underläget krävs det nog något mer än att säga "rösta på oss, för alternativet är sämre". För även om motståndet är dåligt – och inte ens samspelt – så ligger mästerlaget under.