Kina-feber möjliggör lyxbistånd
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det kan klargöra vad bistånd faktiskt består av när det inte handlar om akuta hjälpinsatser för att stilla svält eller hjälpa till med uppbyggande av ett samhälle, vill säga. Den underliggande ideologin som följer med bistånd är nämligen långt mer svårhanterlig än själva pengarna.
Vara kommun inledde härom året ett samarbete med kinesiska Huangshan och fick drygt två miljoner kronor av Sida, som till stor del spenderades på en studieresa till Kina. Men är det så märkvärdigt egentligen? Om man vill utveckla relationer länder emellan så kostar det. Och det kommer till synes inte vara något konkret som kommer ur dessa hälsa-på varandra resor. "Demokratisering" och "utveckling" sker ju inte över en natt, pang bom - utan snarare genom längre tids påverkan och inflytande människor emellan. Och för att det ska vara möjligt att påverka krävs social samvaro och bekantskap med den andra parten.
Problemet med den här typen av bistånd är att den omöjligen går att utvärdera. För de enskilda deltagarna kan studiebesök och sociala kontakter innebära vidgade vyer, lärdomar och fördomar som skjuts i sank. Kanske nyttigt på ett privat plan, men påverkar det verkligen i grunden hemma på lokalnivå när samma kommunalråd ska fatta beslut om ett äldreboende eller en rondells placering?
Och från andra sidan, vad behöver kineserna egentligen från oss? Mycket, kanske en del kan tycka. Men varför är vi så säkra på att de tar till sig våra västerländska värden och det vi vill förmedla på det sätt vi förväntar oss?
Kina är i dag inget land som behöver lära sig mer om väst, de känner oss bättre än vad vi gör själva - vilket märks inte minst på olika områden i vårt eget land som de sakta men säkert övertar kontrollen av. I månadsskiftet tog kinesiska företaget MRT över driften av Stockholms tunnelbana och Volvo förväntas snart vara i samma nations ägo, hos biltillverkaren Geely. "Made in China" pryder snart det mesta i vår närmiljö.
I Sverige, liksom i övriga väst, har Kina-febern dragit fram helt okontrollerbart. Folkpartiet föreslog tidigare i höstas att mandarin skulle göras till gymnasiespråk. Och även om det ligger en del i Björklunds påstående om att svenskar skulle gynnas av att lära sig fler moderna språk, så vore det nog bättre om både skolelever och politiker behärskade engelska ordentligt innan de gav sig i kast med nästa utmaning.
Om man vill undvika att skattepengar slösas på att kommunalråd från landsbygden leker diplomater, så måste man våga se andra sidan av biståndet. Den som handlar om att man i demokratins och mellanmänskliga relationers namn gör det legitimt att kasta pengar i sjön, för att man hoppas så småningom kunna fiska upp något ätbart. Vad det ätbara består av förstår man kanske först när den värsta Kina-febern lagt sig.