Klara, färdiga, tryck!

Votering. Kanske inte viktigaste uppgiften. Men den mest basala.Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX

Votering. Kanske inte viktigaste uppgiften. Men den mest basala.Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX

Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX

Politik2012-06-04 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Arbetet som riksdagsledamot innefattar betydligt mer än att votera i riksdagen, det vill säga trycka på en knapp vid omröstningar. Själva omröstningarna må, i mångt och mycket, framför allt vara en symbol för det formella beslutsfattandet då frågan föremål för omröstning vanligtvis har beretts och förankrats långt dessförinnan.

Ändå är inget slutligen bestämt förrän de 349 riksdagsledamöterna har sagt sitt, vilket de gör genom att sitta på sin stol och trycka på vald knapp vid uppmaning därtill från talmannen. Klara, färdiga, tryck har således fortfarande en reell och viktig betydelse.

Även om voteringarna inte allena utgör riksdagsledamöternas huvudsakliga arbetsuppgift så är det svårt att hitta någon uppgift i deras arbetsbeskrivning som är så klart förknippad med deras uppdrag. Just därför sticker det extra i väljarnas ögon när det rapporteras, så som nu senast Riksdag & Departement har gjort, om ledamöternas voteringsfrånvaro.

Enligt rapporten från Riksdag & Departement är Centerpartiet, med en frånvaro vid mer än vad fjärde votering, sämst. Vid en jämförelse på ledamotsnivå hamnar Håkan Juholt längst ner med en frånvaro på 66 procent. Att hans frånvaro möjligen till viss del kan förklaras mot bakgrund av hans korta men turbulenta tid som Socialdemokraternas partiledare hjälper tyvärr inte till att göra siffrorna bättre.

Vid en frånvaro överstigande 50 procent väcks otvivelaktigt misstanke om vederbörandes verkliga inställning till det förtroendeuppdrag som har getts honom. Framför allt mot bakgrund att Jimmie Åkesson, även han partiledare, har varit närvarande vid samtliga omröstningar sedan valet 2010, då mätningen till underlag för aktuell rapport påbörjades.

Nedbrutet på partinivå kan konstateras att närvaron ligger mellan strax över 80 procent upp till precis under 100 procent. De enda som egentligen sticker ut är Centerpartiet, men sina 74 procents närvaro och Sverigedemokraterna med sina 98 procent.

Att alla ledamöter inte har en perfekt närvaro är inte konstigt och ingenting som egentligen bör föranleda varken så många höjda ögonbryn eller något större nyhetsvärde. De övriga uppgifterna som ledamot borde medföra en omöjlighet att närvara vid varje omröstning.

Vad som däremot gör rapporten intressant är uppgifterna om stor frånvaro i kombination med att det för det första inte finns någon officiell närvaroplikt för ledamöterna samt att det saknas regler för hur många ledamöter som måste närvara för att beslut ska kunna fattas.

Draget till sin absoluta spets innebär ovanstående att en ledamot skulle kunna vara frånvarande vid samtliga voteringar under en mandatperiod och att beslut kan fattas i riksdagen utan att en majoritet av ledamöterna är närvarande.

Ur ett demokratiskt perspektiv framstår detta som anmärkningsvärt. En ledamot är vald av medborgarna för att representera dem i riksdagen och hur ska man kunna göra det om man är frånvarande vid beslutsfattandet? Jämförelsen med skolskolk är uppenbar; är man inte på lektionerna kommer man inte att lära sig att räkna.

Anledningen till att det inte finns någon nedre gräns för hur många ledamöter som skall vara närvarande har måhända att göra med att en sådan gräns skulle riskera att viktiga beslut samlades på hög för att tillräckligt många inte var närvarande. En regel om hur många ledamöter som måste vara närvarande för att riksdagen ska vara beslutför måste därför samtidigt kombineras med en närvaroplikt.

Även om dagens system fungerar och det finns förståeliga skäl till varför systemet ser ut som det gör kommer man inte ifrån att det ser illa ut inför medborgarna om frånvaron blir för stor. Oaktat således det faktum att en ledamot med hög frånvaro inte har brutit mot någon skriven regel så medför en hög frånvaro ett skadat förtroende hos väljarna.

Som riksdagsledamot måste man föregå med gott exempel och att närvara på jobbet ingår däri. Förtroendeuppdraget som riksdagsledamot innebär inte bara att vederbörande måste göra sitt arbete (som vi alla) utan även att det måste synas att arbete fullgörs. Att sitta på sin stol och trycka på en knapp blir därmed dubbelt så viktigt.