I veckan som gick fyllde Tysklands största krigshjälte genom tiderna år. Tyvärr kunde Sophie Scholl inte vara med när hennes 90-årsdag högtidlighölls. Hon halshöggs i februari 1943. Dömd för landsförräderi av en nationalsocialistisk domstol.
Med tiden blev landsförrädaren till hjälte. Inför eftervärlden har den unga studentskan fått stå som symbol för det tyska motståndet mot nazismen. Delvis därför att hennes klarsynthet och mod är väl dokumenterat genom bevarade förhörsprotokoll. Men också därför att hennes och kamraternas civilkurage var sorgligt sällsynt i det tyska samhället.
I Sverige är det många som har läst texter om "Weisse Rose" (Vita rosen) i skolans undervisning i tyska. Men det var inte ofta som tyskaböckerna berörde landets politiska historia.
På hemmaplan har den unga, modiga och kloka kvinnan blivit sitt fäderneslands alibi. Inte bara i undervisning och litteratur, utan också i uppmärksammade spelfilmer som Marc Rothemunds "Sophie Scholls sista dagar" från 2005.
Tyvärr har bilden av medlemmarna i Vita rosen och deras drivkraft att göra motstånd ibland förenklats. Till exempel har man förklarat det med att ungdomarna brukade lyssna på jazzmusik och därför såg upp till den anglosaxiska och liberala kulturen.
Det var för övrigt den förklaring som Gestapo försökte få fram i förhören. Troligen för att kunna skylla hennes agerande på att hon förförts av en ungdomskultur.
Men Sophie Scholls motstånd väcktes inte av populärkultur eller kamraters grupptryck. Det var ett eget uppvaknande som skedde under studier i klassisk filosofi vid universitetet i München. "Die Weisse Rose" var från början en diskussionsgrupp som under filosofiprofessorn Kurt Heber diskuterade hur den enskilda människan kan bibehålla värdighet i ett kollektivistiskt samhälle.
Det filosofiska samtalet om de eviga moraliska frågorna väckte Sophie Scholl och hennes vänner.
Gruppens flygblad var starkt präglade av resonemang från dygdefilosofi och fulla av citat från klassisk litteratur. Att omvändelsen från kollektivism och rasism kom som följden av en personlig insikt är av stor betydelse. Det går fortfarande att dra lärdomar av Sophie Scholl.
Till exempel är den kampanj mot intolerans i skolan som Bengt Westerberg ska leda säkert vällovlig. Men den lär inte hindra att ungdomarna senare i livet dras med av masshysteri eller av tidsandans enögdhet. Kollektivistisk populism bemöts kanske inte bäst med kollektiva metoder.
Reklamkampanjer, värderingsövningar och vad det nu kan vara som väntar skolungdomarna är inte en vaccinering mot totalitära och kollektivistiska idéer. Åtminstone inte på samma sätt som den självständighet som bildning och reflektion över filosofiska frågor ger.
Men att fostra självständiga individer är inte den svenska skolans främsta varumärke. Snarare syftar skolan till att lära barnen att inte sticka ut från gruppen. Man ska vara normal och inte ha egna åsikter. Med en sådan filosofi växer inga vita rosor.