Klimathot med frågetecken
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men låt oss hålla huvudet kallt, om uttrycket tillåts. Visst, klimatet förändras. Det behöver inte FN påpeka för någon för att det skall anses vara ett faktum. Men graden av koldioxidens påverkan och framför allt vad man skall göra åt det, det är en helt annan femma.
IPCC består av över tusen forskare från 150 länder som är satta att ta itu med klimatproblemen. Det låter betryggande, men hela upplägget är behäftat med ett stort fel: man skall vara överens om slutsatserna.
Dessutom har man i den här rapporten tagit sig för att föreslå strategier för att minska utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Genom att spekulera i olika framtidsscenarior för hur energisystemen och världens ekonomier kommer att utvecklas lägger man fram modeller för olika politiska handlingsalternativ. Men utan att vilja rekommendera någon av dem.
För det första: detta är ett politiskt spel. Visst, det är vetenskapsmän och inte politiker det handlar om, men eftersom de är tvingade att enas kring en kompromiss om vad de tror är sant och falskt tvingas de per definition till politiska bedömningar. Vad kan förhandlas bort och vad måste få vara kvar? Forskningslogik underordnas förhandlingslogik.
Sedan finns en stor skillnad mot de tidigare två rapporterna. Den här gången har man försökt göra beräkningar inte så mycket på hur natur förändras, utan hur samhällen och ekonomier kommer att utvecklas.
Det handlar alltså inte längre om naturvetenskap utan om samhällsvetenskap. Ett forskningsfält som till skillnad från naturvetenskapen är ohjälpligt behäftad med värderingar och luftiga antaganden. Och i det här fallet alltså på global nivå. Det är därför ingen slump att forskarna gärna avstår från att peka ut någon av sina framtidsmodeller som mer underbyggd och "riktig" än någon annan.
Låt oss därför se detta för vad det är, eller kanske inte är: detta är inte naturvetenskap och faktiskt inte vetenskap över huvud taget. Detta är ett slags hjärngymnastik för de inblandade. Rapportens användbarhet är därför ganska liten.
Snarare fungerar den som en gigantisk understrykningspenna. Rapportens själva existens stryker under allvaret i det som tidigare framförts. Debatten skall fortsätta i det uppskruvade tonläge som varit hittills, verkar vara tanken.
Och där gör man klimatdebatten en otjänst. Folk blir inte mindre miljömedvetna för att de upplyses om svårigheterna att bedöma orsakssambanden i klimatförändringen. Risken är snarare att många tröttnar på entonigheten och därför vänder ryggen mot debatten över huvud taget.