Klimatkostnaderna: Afrika som offer
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Antropogen är också ett av alla ord grekiskan gett till vetenskapen. Första ledet är antropos, människa, andra ledet har med födelse och uppkomst att göra.
Var för sig lever dessa ord en ganska stillsam tillvaro. Men sätter man ihop dem till "antropogena klimatförändringar" blir det ett liv och ett kiv.
För vi antroposar bidrar inte till klimatförändring i samma utsträckning. Vissa gör det mer än andra. Och de senare, offren, är inte sena att begära kompensation.
Som offret framför andra framställer sig Afrika.
Under förberedelserna inför klimatmötet i Köpenhamn krävde Afrikas stater bidrag, dels för att möta de negativa klimatförändringar som redan skett på grund av industriländernas utsläpp, dels för att kunna tillägna sig ny, mindre klimatpåverkande teknik. Det talas om överföring av hundratals miljarder kronor, detta i en tid då förutsättningarna för globala projekt av det slaget kallas sämre än på årtionden. De flesta industriländer har ju enorma budgetunderskott efter finanskrisen.
Frågan är vidare hur eventuell kompensation brukas.
Efter 50 år med offentligt utvecklingsbistånd kan konstateras att flertalet afrikaner förblir fattiga.
Politiska konflikter/krig, folkökning och dålig politik har omintetgjort goda avsikter.
Allt från spridningen av malaria till vattenbrist förklaras nu med klimatförändringar, orsakade av rikare människors utsläpp. Men att Sahara växer är en gammal sanning.
Afrikas aktuella problem är i högsta grad "antropogena", framkallade av människan.
Afrika behöver bistånd för att klara klimatförändringar, men framför allt behövs en ordning som ger rimlig trygghet för att pengarna blir till nytta och så att världsdelen slipper fortsätta plundras av omvärlden - och sina egna ledare.
Att klimatet förändrats genom årtusenden och årmiljoner finns det vetenskapligt belägg för. Forskarsamhället anser att en förändring, uppvärmning, skett de senaste två-tre hundra åren, sedan människan på allvar började utnyttja fossila bränslen.
Klimatmötet i Köpenhamn bygger på den förutsättningen och på att människan, upphöjd till kollektivet mänskligheten, nu skulle vara i stånd att se om sitt hus. Till skillnad från så många gånger tidigare när människan förstört för sig själv, med krig och genom att ödelägga sin livsmiljö.
Optimisten kan i Köpenhamn se en symbol för att jordens stater är förmögna till solidaritet, med gemensam problembeskrivning och vilja att bidra till en lösning. Men människan vore inte människa om hon inte också skulle försöka sno åt sig fördelar av något som målas upp som ett existentiellt hot mot alla.
Afrika har gott om ledare av det slaget. Men även den solidaritet som EU demonstrerar, med sina löften om klimatbistånd, bör synas i sömmarna. EU:s bistånd är ju inte nödvändigtvis befriat från nationella och kommersiella särintressen.
Realisten kan i Köpenhamn se en vägvisare om förmågan att hantera motsättningen mellan å ena sidan länder som kommit långt i materiell utveckling och å andra sidan länder på väg upp eller som, sorgligt nog, blir kvar på botten - av antropogena orsaker.