Så närmar sig årets klimatförhandlingar. Alltid strax före jul. Alltid är önskelistan lång. Men aldrig en snäll tomte som betar av önskelistan. Tomten har fullt upp med allt det kommersiella. Julklappar som inte är klimatsmarta och som är del av ett ohämmat slöseri med knappa naturresurser.
Klimatfrågan har sjunkit undan för eurokris och Greklandskris, arabiska våren och nedräkning mot presidentval i USA och här hemma Saabs framtid och Juholt-drevet. Allt detta tydligen viktigare för mänskligheten än klimatkrisen. Ack ja, klimatförändringen sker medan vi sysslar med annat.
Durban i Sydafrika
I år drar förhandlingsdelegationerna till Durban i Sydafrika. Med sig har de resultat från tidigare förhandlingar, i Köpenhamn 2009 och i Cancún, Mexico 2010. Plus att fjolårets koldioxidutsläpp nådde rekordnivå.
Köpenhamnsmötet fick ju kraftig kritik, men synar man så togs där ändå steg framåt.
Problemet var snarast att förväntningarna hade skruvats upp kraftigt av de danska arrangörerna. I Cancún kom man en bit längre, tack vare Mexicos skickliga ordförandeskap. Tvågradersmålet ligger fast, men med sikte mot 1,5 graders höjning. En global grön klimatfond bildas, ramavtal för att rädda regnskogen och regelverk skapas för mätning av utsläppsminskningar. Men dessa steg är alltför små.
De sega förhandlingarna har lett till att förväntningarna minimerats och klimatdebatten kommit av sig. Det är allvarligt eftersom klimatförändringen tickar på medan ansvariga politiker, och för all del också en stor del av befolkningen, sticker huvudet i sanden.
Ändrat beteende i vardagen
Så det krävs en omstart i klimatdebatten. Att tunga forskare, opinionsbildare och tankesmedjor (som Rockström, Wijkman och Global Utmaning i Sverige) eller personligheter (som Al Gore globalt) kommer tydligt ut och tvingar politiker till beslut och oss alla till medvetenhet om nödvändigheten av ändrat beteende i vardagen. Fakta är tunga. FN:s forskarpanel har lagt fram resultat som knappast kan ifrågasättas. Dock finns skeptiker som tonar ner klimatproblemet. En gemensam nämnare för många av dem är att de har egenintresse.
Ofta personer med anknytning till näringslivet där man ytterst är orolig för vinstminskning. Eller oro för att den amerikanska livsstilen skall ifrågasättas, där republikanerna nu lyckats göra klimatet till en ickefråga. Och så finns det alltid forskare som är behjälpliga, se på tobaksfrågan.
Barnen är besvikna
"Ibland tänker jag att jorden skall gå under" säger Alex, en femteklassare i Hjulsta. Nesma i samma klass fyller på: "Många människor verkar inte vilja hjälpa till. Det gör mig rädd."
Dessa tankar är viktiga att ta till sig. För de kommer från dem som skall leva i en oroande framtid. Men de har ingen röst i debatten, kommer inte till tals. Varför? Jo därför att de är barn. Som inget begriper, tycks vuxenvärlden mena. Begriper, det är just vad de gör. Där finns klarsyn.
Finns barnen och ungdomarna med i Durban? Och hur tänker miljöminister Lena Ek agera där?