I slutet av november fick vi en deprimerande rapport från det senaste i raden av klimattoppmöten. Denna gång från Warszawa. Åter igen förhoppningar som grusats i denna långa och sega process.
Det som kan kännas deprimerande nu är att debatten i miljörörelsen tenderar att mera diskutera hur kollapsen skall hanteras än hur den skall undvikas. Att stora delar av miljörörelsen lämnade toppmötet i protest kändes helt fel.
Ideella sektorns roll
Efter många års ideellt engagemang vet man att efter motgångar kommer framgångar, ibland överraskande framgångar. Det kan ta tid, men resultaten kommer.
Det är den ideella sektorns roll att oförtröttligt driva opinion. Att urholka stenen genom evigt droppande – evigt opinionsarbete. Historien visar att trägen vinner.
Tänk på hur de ideella och folkliga rörelserna tog Sverige ur fattigdom och till ett välfärdssamhälle. Ett osannolikt självpåtaget uppdrag som ändå blev sant och verkligt. Kan det vara så att dagens ideella krafter är mer otåliga, vill ha snabba resultat, kan inte vänta. En mentalitet som alltmer präglar vårt samhälle. Som ideellt arbetande kan man aldrig ge upp, aldrig sluta tro på sin övertygelse.
Det är det som är styrkan i ett demokratiskt samhälle – eller i en demokrati i vardande.
Sverige driver inte på
I sak är det fortsatt bekymmersamt. Bekymmersamt att Sverige inte bestämt driver på internationellt för att nå de nödvändiga klimatmålen. Inte orkar driva på inom EU – för EU måste minska utsläppen med minst 60 procent till 2030. Så är det bara.
Det går inte att luta sig tillbaks och mena att ansvaret ligger på de stora utsläppsländerna – som USA. Kina, Brasilien, Indien.
Som någon nyligen uttryckte det finns det två gigantiska gap. Det ena är gapet mellan de utsläppsminskningar om måste göras och de som görs. Det andra gapet är de pengar som krävs och de pengar som hittills lagts på bordet.
Larmrapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) har duggat tätt de senaste tio åren. Det känns som om uppmärksamheten och debatten minskar för var rapport. När det borde vara tvärt om. Det är i det läget miljörörelsen och opinionsbildarna inte får lägga ner ”vapnen” och tåga ut. Det är i det läget som insatserna måste intensifieras. Hårdnackat driva opinion med blanka vapen, det vill säga med sakliga och ovedersägliga fakta.
Tunga tydliga fakta urholkar alltid stenen. Men det tar tid, det vet vi, eftersom stenen ofta är hård.
Folket vinner
Det är med klimatrörelsen som med demokratirörelsen. Folket vinner alltid över makten och diktatorerna. Ibland går det fort, men oftast tar det tid.
Det är ett privilegium att få sälla sig till ideella rörelser som arbetar för en bättre värld, eller att vara en bland många opinionsbildare som tror att en bättre värld är möjlig. I praktiken har alla medborgare möjlighet att vara opinionsbildare om man tar reda på fakta och berättar om det på jobbet och i vardagslivet. Det är att ta sitt samhällsansvar.
Alltså – aldrig ge upp sin övertygelse, aldrig svika sina ideal.