"Gamla vänner, kom fram! Låt mig trycka er hand! Låt mig tacka för allt det vi gjorde! Vi var framtiden då, och våra segrar består som dom gör när man gjort det man borde."
Så sjunger Björn Afzelius i låten "Europa" från 1984. Texten handlar om 68-generationen. Dock skulle den ha passat bättre i måndags på Norrmalmstorg i Stockholm. Där träffades veteraner från måndagsrörelsen 1990-1991. Aktivister som Gunnar Hökmark, Peeter Luksep, Mats Johansson, Håkan Holmberg, Andres Küng (avliden 2002) och många andra möttes varje måndag 79 veckor i följd. De ville då visa att Sverige stod bakom Balterna i deras pågående självständighetskamp.
Minnet av måndagsrörelsen är viktigt för det borgerliga Sverige. Kampen för balternas självständighet enade en generation av borgerliga politiker och debattörer. Men inte bara det. De lyckades bryta Vänsterns ensamrätt på moraliska frågor, och fick vara åtminstone en liten kugge i en frihetskamp.
Högern blev till den progressiva och frigörande kraften i svensk politik. 68-orna lämnade walk over. Därför blir högtidlighållandet av Baltikums självständighet ett sätt för det borgerliga Sverige att påminna om gemensamma värderingar och gemensamma motståndare.
För Socialdemokraterna är balternas självständighetskamp ett svårare minne. Partiet hade i sammanhanget oturen att inneha regeringsmakten. Därför kunde man inte med lika stor iver ropa på gator och torg om att Röda armén skulle dra sig tillbaka. Det kunde i värsta fall ha förvärrat situationen.
Dessutom var partiet splittrat internt. Under kalla kriget hade Socialdemokraterna fört vad Moderatledaren Gösta Bohman kallade en inrikes utrikespolitik. Den socialdemokratiska retoriken i utrikesfrågor var menad för de egna väljarna. Talet om en svensk medelväg, neutralitet inför stormakterna, och varningar för borgerlig "antisovjetism" hade målat in Socialdemokraterna i ett hörn.
För borgerligt sinnade är det självklart lockande att kritisera Socialdemokraterna för deras brister under de här åren. Men man bör betänka att regeringsansvaret var avgörande. Hade Sverige haft en borgerlig regering är det knappast troligt att den hade kunnat agera annorlunda. Därför finns det anledning att inte använda minnet av balternas självständighet som ett bollträ att slå i huvudet på sossarna.
I stället kan vi fira att det i dag är lättare för svenska representanter att uttala sitt hjärtas röst i den internationella politiken. Vi behöver inte längre väga varje ord på våg och undra hur det ska tolkas hos en hotfull granne. Carl Bildt behöver inte likt Sten Andersson tala rakt emot sin egen övertygelse av rädsla för Moskva.
Baltikums självständighet gjorde också Sverige självständigare. Vårt hörn av världen blev mer avslappnat. Sedan de baltiska länderna även gått med i EU och NATO är Sverige en säkrare plats att bo på. För tjugo år sedan låg allt ännu i vågskålen, eller som Afzelius fortsätter i "Europa": "Nu var sanningens timme inne; vi skulle ändra historiens gång; Vi var klockorna i en avgörande tid".