Förra gången det var val till Europaparlamentet, 2009, var valdeltagandet i Sverige bara 45,5 procent. Den andelen råkar ligga väldigt nära andelen som nu är positiva till Sveriges EU-medlemskap. När SCB i november frågade drygt 5 000 personer var 45,4 procent för EU-medlemskapet, 22,7 procent var mot och 31,8 procent svarade vet ej.
Andelarna är intressanta inför EU-valet i maj nästa år. Är det framförallt de EU-positiva som går och röstar, medan EU-motståndare och osäkra stannar hemma? Att Sveriges mest EU-positiva parti Folkpartiet fick 13,6 procent i senaste EU-valet, men bara 7,1 procent i riksdagsvalet året därpå, talar för en sådan tendens.
Men alla partier har såväl EU-positiva som EU-motståndare bland sina sympatisörer, visar SCB. Dock med variationer. Folkpartiet, Moderaterna och Miljöpartiet (!) har de mest EU-positiva sympatisörerna, 73, 65 respektive 52 procent är för EU. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har de mest EU-kritiska sympatisörerna, 43 respektive 41 procent är mot EU.
Om man tror att det låga valdeltagandet i EU-valen beror på att bara de EU-positiva röstar innebär det en pedagogisk utmaning för partierna. De måste förklara för EU-skeptiska och osäkra väljare att oavsett vad man tycker om EU så påverkas vi alla i Sverige av besluten som tas i Bryssel.
En stor del av besluten som tas i riksdag och kommuner är faktiskt konsekvenser av EU-beslut. Kanske borde inte bara kandidaterna till EU-parlamentet, utan även riksdags- och kommunpolitiker, delta i valrörelsen inför EU-valet. EU-skeptikern som får höra från sin kommunpolitiker vilken betydelse EU spelar i kommunpolitiken kanske blir mer intresserad av att sätta sig in i EU-politiken och rösta i valet?
De nedbrutna EU-sympatierna visar på intressanta tendenser. Generellt kan man förenkla det till att samhällets vinnare är mest EU-positiva, medan de med en osäkrare ställning på arbetsmarknaden är mer negativa. Med stigande utbildningsnivå ökar andelen som är för EU, LO har bara 25,5 procent som är för EU medan Saco har 69,9 procent.
Och just här får de forskare och debattörer som hävdar att kvinnor håller på att gå om män som samhällets vinnare stöd för sin tes. För bland männen är de EU-positiva fler ju äldre männen är. Bland kvinnorna är bilden den motsatta: de yngsta kvinnorna är mest EU-positiva.
Att det finns en tendens till uppdelning i "vinnare" och "förlorare" i EU-sympatierna, och att alla partier har både EU-positiva och EU-negativa bland sina sympatisörer, gör EU-valet delikat för politikerna. Vilka ska de rikta sig till, vilka budskap ska de förmedla? Att flera partier signalerar alltmer EU-kritik kan vara ett sätt att försöka förhålla sig till problemet.
Får man önska något är det att politikerna tar alla väljare på allvar, både de EU-positiva och de EU-negativa. Besluten i EU påverkar som sagt oss alla, och vi har haft nog med politiska debatter där vissa väljargrupper framställs som för dumma och lågutbildade för att begripa sitt eget bästa.