Arbetsmiljön är viktig för hur vi mår; det är där vi tillbringar en stor del av livet.
LO presenterade i går en rapport baserad på SCB:s arbetsmiljöundersökningar från 1991 till 2012. Den visar tydliga tecken på att skillnaden mellan människors levnadsförhållanden ökar också på det området.
Det sägs ofta att de enkla arbetena har försvunnit. Det stämmer dåligt med uppgiften i rapporten att
andelen arbetare som ständigt upprepar samma arbetsmoment (under minst halva arbetstiden) ökar. År 2012 låg andelen på 55 till 60 procent bland arbetarna. Kanske går vi mot en alltmer polariserad arbetsmarknad med flera utpräglade rutinarbeten och samtidigt allt fler som kräver speciell kompetens?
Särskilt kvinnliga arbetare utför ofta hela eller delar av sitt arbete utanför så kallad kontorstid. Det är bekvämt för oss som brukare och konsumenter att handla och få service längre tider på dygnet. Men det skapar samtidigt mer ensamjobb och obekväma arbetstider med ökad risk för hot och våld och mindre möjligheter att ta raster.
Tempot i vårdsektorn ökar och kvinnorna i traditionella arbetaryrken, men också lägre tjänstemän, upplever att inflytandet över det egna arbetet har minskat. Både manliga och kvinnliga arbetare får betydligt mer sällan längre utbildningar på betald arbetstid än både högre och lägre tjänstemän. Men den betalda utbildningen minskar faktiskt överlag. Möjlighet att utvecklas och lära nytt är klart knuten till både klass och kön med kvinnliga arbetare i botten (17 procent) och manliga högre tjänstemän i topp (70 procent).
Om man som LO beskriver hela arbetsmiljösituationen som en trappa med arbetare och lägre respektive högre tjänstemän och skiljer på könen blir mönstret mycket tydligt. Kvinnor i arbetaryrken är längst ner, män i högre tjänstemannajobb högst. Det enda som verkar kunna hända i mönstret är att män i arbetaryrken närmar sig och ibland går om kvinnor i lägre tjänstemannayrken.
Oroande är också att kvinnliga arbetare i privat sektor har sämst tillgång till företagshälsovård. Men också i den offentliga sektorn minskar tillgången. Det ser helt enkelt ut som att de som bäst behöver företagshälsovården har sämst tillgång till den.
Det finns felkällor i det här materialet. Bortfallet är rätt stort i underlaget och risken är uppenbar att personer med svagare anknytning till arbetsmarknaden svarar i lägre grad än andra. Tidigare analyser av bortfall har visat att det är större bland yngre, kortutbildade, låginkomsttagare och personer med utländsk bakgrund, tidsbegränsad anställning och deltidsjobb. Utfallet kan alltså vara ännu sämre.
LO:s rapport visar klart på behovet att återupprätta den arbetsmiljöforskning som Sverige en gång var så bra på.