Under Almedalsveckan stod Feministiskt initiativ varje dag på Donners plats och berättade om sitt parti. De har en plats i Gotlands regionfullmäktige och cirka 100 medlemmar i olika nätverk. Sverigedemokraterna har tre platser i regionfullmäktige, men de står inte på torget och syns inte i Almedalens myller. Och de hörs aldrig i regionfullmäktige. Fi består av unga människor, mest kvinnor, men också många män. SD består mest av äldre män.
Fi är ett exempel på hur politik och opinionsarbetet förändrats och det visar att de yngre i Fi fattat vad som nu krävs. Medan de etablerade partierna, fackföreningsrörelsen, kooperationen, nykterhetsrörelsen och frikyrkan tynar bort med allt färre medlemmar.
Människornas vilja till engagemang har inte minskat mot förr. Det är bara det att många av dagens människor inte ser partiernas ungdomsförbund, partierna eller facket som en väg att förändra världen eller sina egna villkor.
Det är enklare och snabbare att göra ett upprop på facebook eller i andra sociala medier och om man får respons, så agerar man. Det lockar inte att gå in i ett parti och jobba sig upp i en påverkansposition efter några år som ersättare och till slut ordinarie i någon politisk församling. Då går vägen via sociala medier och lösa nätverk snabbare. Vägen från tanke, engagemang till handling går idag mycket snabbare än förr.
Det var ideella spontana krafter som via nätet fixade mottagandet av alla de tusentals flyktingar som kom till järnvägsstationerna i höstas. När sedan myndigheter och kommuner vaknat lämnades aktiviteten över från den sponta aktionsgruppen.
De spontana aktionsgrupperna som trummats ihop via sociala medier är inte beroende av de traditionella medierna som tidningar, radio och tv. Det är inte via gammelmedierna som aktivitet föds, utan via engagerade människor som använder sociala media.
Den arabiska våren, när människor kastade av sig oket av diktatorer, genomfördes mycket med hjälp av sociala medier och lösa grupper. Den arabiska våren har delvis misslyckats, för som en klok aktivist sa, vi gjorde misstaget att inte bilda partier, som kunde förvalta och utveckla den arabiska våren.
Frågan är då om våra svenska partier kan utnyttja digitaliseringen och ta vara på människornas engagemang för att få fler, att inte bara göra en tillfällig insats av handling, utan också långsiktig lägga tid på politiken och därmed förändra Sverige.
Brit Stakton skriver så klokt i ABF:s bok om folkrörelsernas chans; det är inte engagemanget som är i kris, det är organisationsformen.
Det är inte demokratin som är i kris. Det är hur partipolitik fungerar i praktiken idag. Maktspel mer än närhet till medborgare.